ANKSOPPA

Ben Gazzara, 1930-2012

2012-02-04T02:20:00.003+01:00

Ben Gazzara i The Killing of a Chinese Bookie (John Cassavetes, 1976).
Utan tvekan en av filmhistoriens största rollgestaltningar.

Top 25 2011

2012-01-14T16:42:00.009+01:00

25. The Girl with the Dragon Tattoo av David Fincher
Fincher har i sina senaste filmer visat vad han egentligen är. En manglare till regissör, som likt en W.S. Van Dyke spottar ur sig allt från högt till lågt, även fast Fincher inte håller lika högt tempo som hans föregångare. The Girl with the Dragon Tattoo är allt som den svenska versionen vill vara, men på grund av filmkultur inte kan vara. Och förtexterna är roliga. (Bio)

24. A Dangerous Method av David Cronenberg
Lustigt kan det tyckas vara att Cronenberg väljer att vinkla kameran mot personer som likt honom själv är intresserad av människans galna psyke. Ett av filmhistoriens galnaste självporträtt. (SFF)

23. Restless av Gus Van Sant
Gus Van Sant vill ibland också vara som en gammal studioregissör. I Restless mjölkar han ut den gnutta poesi som man inte ens trodde genren hade inom sig. Och så finns här arkivbilden från atombombssprängingarna, som om cancern inte var nog. (SFF)

22. Transformers: Dark of the Moon av Michael Bay
Krom som nitar krom. Gott så. (Bio)

21. The 3 Rs av David Lynch
Lynchs trailer för Viennalen markerar en återgång till den typ av film han gjorde innan Eraserhead. Korta explosiva filmer, med ett ljudspår som ofta överträffar det alltid fascinerande bildspråket. (WEB)

20. Holy Land av Kentucker Audley
Kentucker Audleys tredje film skiljer sig (kanske?) från hans tidigare filmer. Dess självreflexivitet är i alla fall mer explicit. Scenen där protagonistens prosa analyseras, och filmens andra del öppnar upp nya dörrar för att tolka Audleys verk. (WEB)

19. A Useful Life av Federico Veiroj
Melankoliskt och vackert om två åldrande cinefiler som driver ett cinematek ingen går på och ett radioprogram som förmodligen ingen lyssnar på. Filmad i formatet 1.37:1 och i färgerna svart och vitt. (Cinemateket)

18. Overnight av Chris Marker
Denna film med foton från de brittiska upproren markerar något som man inte direkt länkar till Marker, nämligen ett före och ett efter. Markers filmer handlar i vanliga fall om momentet, men i Overnight utforskar han allt förutom det som hände, d.v.s det som var och det som blev. (WEB)

17. Death of a Samurai av Takashi Miike
En 3D-film av Miike borde innehålla svärd och trasiga kroppsdelar som slungas mot publiken. Men Miikes remake av Kobayashis film är okaraktäristiskt återhållsam, där 3D-teknologin istället skapar djup. Och Miikes högst personliga motskrivning av den japanska historien fortsätter att fascinera. (SFF)

16. Damsels in Distress av Whit Stillman
Stillman gör med Damsels sin mest excentriska film någonsin. (SFF)

15. Upp med Händerna av Romain Goupil
Barn har alltid utsatts för den i särklass snuskigaste representationen på film genom tiderna. Men Goupils barn inte är några äckliga små spydiga valpar modellerade efter Shirley Temple, vilket också är filmens starka sida. Förutom att den, likt Godards Film Socialisme, argumenterar för att barn också kan vara politiskt medvetna om sina egna handlingar och sin omvärld. Min recension. (Bio)

14. Umshini Wam av Harmony Korine
I denna kortfilm skildrar Korine en helt annan miljö än den han brukar. Sydafrikas vita underklass "representeras" här i formen av hiphop-duon Die Antwoord sittandes i rullstolar, medan de "acts da fool", för att använda Korines egna terminologi. (WEB)

13. Farbror Boonmee som Minns sina Tidigare Liv av Apichatpong Weerasethakul
"Lika skickligt som Weerasethakul hanterar den gnutta komik som finns i filmer (till stor del centrerad vid vårdaren), hanterar regissören något som liknar ett motsatspar: realism och mystik. Weerasethakuls statiska kamera och sparsmakade ljudsättning är kanske inte den mest självklara estetiken för filmer där reinkarnation står som, om inte det huvudsakliga temat, så i alla fall för filmens struktur." Så skrev jag om filmen när den kom. Texten finns att läsa här. (Bio)

12. Möte i Toscana av Abbas Kiarostami
Kiarostami flyttar till Italien och gör sin minst realistiska film någonsin. Vilken logik det följer vet jag inte, men Toscanas landskap ger honom utrymme att utforska andra frågor än de han kan göra i Iran. Min recension. (Bio)

11. The End of a Love Affair av Pedro Costa
Costas enkla och mycket vackra film överträffar den andra kortfilmen av Costa som släppts i år (O Nosso Homem). Här är texten helt borta, vi vet inte med mannen som står och svajar till musik vid ett fönster är, var han befinner sig eller något annat. Det enda vi vet är att han förmodligen nått slutet av en kärlekshistoria. (DVD)

10. Hunky Blues: The American Dream av Péter Forgács
Genom massvis av arkivmaterial undersöker Forgács historien om de ungrare som emigrerade till Amerika runt det förra sekelskiftet. Forgács använder olika typer av material för att väva ihop en del av historien som, om det inte filtrerats vid ett klippbord, förmodligen inte hade kunnat bli berättad. (Cinemateket)

9. Essential Killing av Jerzy Skolimowski
Vincent Gallo löper amok som "terrorist" på flykt i norra Europa. Jag kan inte säga alltför mycket om denna film eftersom jag inte sett Skolimowskis andra verk och därmed saknar ingångspunkt. Men denna film är utan tvekan det mest brutala på denna lista, och då tävlar den ändå med både Miike och Bay. (DVD)

8. Ne Change Rien av Pedro Costa
Costa återvänder till den renodlade dokumentären och porträtterar Jeanne Balibar med band under inspelningen av den vackra Paramour. Här återfinns Rancières kära stilleben, hang-outs modellerade efter Warhol och allt annat som man önskar av Costa. Om Rosenbaum hade rätt när han sade att Costas film om Straub/Huillet var den bästa film om film som någonsin gjorts, så är det mycket möjligt att Ne Change Rien är den bästa film om musik som någonsin gjorts. (DVD)

7. My Winnipeg av Guy Maddin
Slussen ska våldtas. Winnipeg håller också på att rivas. Maddin bevarar i och med denna film en högst personlig syn på sin hemstad. Denna akt är viktig, för just nu verkar bilden (trots dess skörhet) hålla längre än både trä, sten och cement. (Cinemateket)

6. The Day He Arrives av Hong Sang-Soo
Sang-Soo arbetar med material som skulle få vilken regissör som helst att gå under av klaustrofobi. Men Sang-Soo kan skildra samma promenad, på samma gata, gång på gång och ändå få det att kännas som att han aldrig varit där tidigare. (SFF)

5. This is not a Film av Jafar Panahi
Panahis politiskt viktiga självporträtt kan lätt få en att tro att det vidrigaste man kan göra mot Panahi är att ta ifrån honom kameran och inte fängsla honom. Det är förmodligen inte sant, men vad det säger om Panahi som person är något jag skulle kunna skriva om ytterst få regissörer. Min recension. (Bio)

4. Time Squared av Ken Jacobs
Epstein tänkte att maskinen (filmkameran) var intelligent. Jacobs verkar tro att den har ett nervsystem. Med sin "nervösa laterna magica" framkallar Jacobs en pulserande rörlig bild i 3D. (Moderna Museet)

3. Around a Small Mountain av Jacques Rivette
Rivettes förmodade sista verk är en film som skiljer sig markant från regissörens tidigare verk. I filmens universum existerar inte Balzacs tretton, och om de nu skulle det så opererar de fortfarande från Paris, och filmen utspelar sig långt borta från huvudstaden. Rivettes film är ett perfekt sista kapitel. Lika lätt, och lika luftigt som de miljöskildringar Manet målade i slutet av sitt liv. (DVD)

2. Mannen från Le Havre av Aki Kaurismäki
"Genom sin poetiska realism visar Kaurismäki att en annan värld är möjlig. Han förfinskar Frankrike och förverkligar drömmar. Och dessutom skapar han en ny genre: den utopiska realismen." Så skrev jag i min recension som finns att läsa här. (Bio)

1. The Tree of Life av Terrence Malick
Begränsning är ett ord som Malick inte verkar ha i sitt vokabulär. Och att The Tree of Life inte brister trots det är ett bevis på att Malick är en sann mästare. Om han någon gång överträffar sig själv efter denna film, så överträffar han förmodligen det mesta som åstadkommits med hjälp av en filmkamera och ett klippbord. Min recension (vänligen observera att filmen växt mycket i mina ögon sedan jag skrev den texten). (Bio)

Fyra stillbilder från det heliga landet

2011-12-27T00:26:00.005+01:00

Holy Land (Kentucker Audley, 2010)

Läs: Craig Keller
Se: Vimeo

Likart #1

2011-12-24T17:46:00.004+01:00

Ventriloquist Cat (Tex Avery, 1950)

Masculin Féminin: 15 Faits Précis (Jean-Luc Godard, 1966)

V.d.S. 1923-2011

2011-11-29T22:20:00.002+01:00

Nya Slussen och ny film

2011-11-28T13:21:00.002+01:00

Min nya film Operation Slussen har premiär nästa år. Återkommer om när och var. /S

K.R. 1927-2011

2011-11-28T12:09:00.002+01:00

Rånare okänd

2011-11-27T01:24:00.019+01:00

Eleonore Hendricks Eléonore är i The Pleasure of Being Robbed en åskådare. Hon lever sitt liv som en cinefil. Men hon gör det på gatan istället för i biografens mörka salonger. Hon tittar.

Från olika perspektiv.

Hon ser saker som ligger nära henne.

Och långt ifrån henne.

Hon berör. Som i den taktila filmen.

Men hon hindras.

Hon lär sig. Genom att prova.

Och genom att imitera.

Hon klär sig i en stark röd nyans som gör sig bättre på 16-millimeter än i verkligheten.

4 Aventures de Reinette et Mirabelle, Eric Rohmer (1987)
Hon klär sig även andra i andra kläder, andra roller.

Men mest av allt stjäl hon.

Hon stjäl saker som inte tillhör henne,

precis som cinefilen som stjäl upplevelser, bilder, drömmar, som inte tillhör den. Frågan kvarstår om vad det stora nöjet i att bli rånad är? Vad är det cinefilen förlorar, blir rånad på, när den sitter framför duken? Och vem är rånaren?

Dagens citat

2011-09-04T17:59:00.003+02:00

"The critics are entitled to think that I’m not up to standard, but they’re perhaps the same people who would have booed Pierrot Le Fou at the time, and still would today even. I make films that belong to the dialectics of cinema." - Philippe Garrel.

Hel intervju från Venedig där Garrels senaste har visats.

Presentation: Chaplin och stekaren

2011-08-26T12:31:00.000+02:00

Scenbeskrivning: Chaplin gillar Merna Kennedy som gillar Harry Crocker. Chaplin och Crocker möts för första gången.

Oh, hatade hattar

2011-08-26T01:05:00.005+02:00

Förr i tiden var det inte senkommare, snicksnackare, popcornätare eller folk som vägrar stänga av sina telefoner som var cinefilens ärkefiender, utan damer med överdimensionerade huvudbonader. Problemet försökte lösas genom affischer som sattes upp utanför biograferna.

Det gick till och med så långt att D.W. Griffith gjorde en kortfilm för att få folk att ta av sig sina hattar när de gick på biograf. Och samtidigt uppfinner han den typ av film som bland annat Tex Avery och Frank Tashlin skulle arbeta vidare med.

R.R. 1941-2011

2011-08-19T15:20:00.004+02:00

Få regissörer skulle kunna filmatisera Proust, och dessutom kunna göra något slags mästerverk av det. Raoúl Ruiz kunde, och gjorde det. Bland annat.

Y.G. 1966-2011

2011-08-19T00:14:00.002+02:00

Ny video av Marker

2011-08-13T15:05:00.003+02:00

Efter revolutionen

2011-08-13T14:57:00.005+02:00

Maj 1968. En misslyckad revolution som förmodligen var viktigare för filmkonsten än för samhället, "Jean-Luc Cinéma Godard" förvandlades till Groupe Dziga Vertov. Jean Eustache gör sitt magnumopus, La Maman et la Putain, om revolutionens efterdaningar, som nu 38 år efter premiären är aktuellare än någonsin, vilket man också kan säga om Rivettes Out 1: Noli me tangere. Speciellt med tanke på hur avpolitiserade nutida liknande filmer (läs Baumbach, Smith, Dolan) är. Whit Stillman är en regissör som i både Metropolitan och Barcelona skildrar karaktärer och miljöer i stil med La Maman et la Putain.

Eustache tog livet av sig, Philippe Garrel överlevde och Maj 68 har en minst lika central roll i hans filmskapande som den hade för Eustache. I Le Lit de la Vierge berör han revolutionen indirekt, i filmen spelar Pierre Clémenti en kristusfigur, men det verkar som att han tagit en kostym från hans egen garderob. La Cicatrice Intérieure är däremot en film som man inte ens kan säga är en allegori över revolutionen, men filmerna delar samma känsla av att utspela sig i, samt vara inspelade i, en värld man lever i för att dö, istället för att leva.

Serge Gainsbourgs Je t'aime moi non plus är också en film som kan sättas i ett post-68-perspektiv. Filmen utspelar sig i ett Frankrike(?) som förvandlats till en gigantisk soptipp. Det enda som verkar finnas där en amerikansk diner där man kan köpa burgare och cola, samt en lada där man kan dansa till amerikansk popmusik. Jane Birkin spelar servitrisen Johnny (namnet har hon fått för att hon ine delar vissa fysiska attribut som man kan hitta hos en Monroe eller en Mansfield), Joe Dallesandro hunken som en dag kliver in på dinern. Något som borde kunna kallas kärlek uppstår mellan dem, men Dallesandro har precis som i Trash svårt att få upp den. Såvida han inte tar Birkin bakifrån. Om detta beror på att han verkligen är homosexuell, eller om kärlek inte längre är möjligt i en värld som luktar bränt gummi och lämnar en eftersmak av sackarin är något som förblir oklart. Som Belmondos Ferdinand säger i Pierrot Le Fou: "First there was the Greek civilization, then there was the Renaissance, and now we are entering the age of the ass". Till och med dialogen i Je t'aime moi non plus är fylld av skit.

Garrel var romantiskt involverad med Nico under inspelningen av La Cicatrice Intérieure, precis som Gainsbourg var med Birkin. Kärlek är alltså möjligt trots att revolutionen misslyckades. Den kan dock inte representeras på bild, eftersom film är sanning 24 gånger per sekund.

N.R. 100

2011-08-07T15:22:00.005+02:00

Huvudrätt

2011-07-16T19:34:00.002+02:00

Dinner at Eight. En av de mest pessimistiska filmerna undertecknad någonsin sett. Filmens karaktärer brottas med tre typer av stora problem. Döden, affärer och kärlek. Det är bara döden som tas på något sorts allvar, eller så är det bara så att döden inte förlöjligas på samma sätt som allt annat. Kärleksproblem och konkursen av ett gammalt familjebolag skildras med samma respekt som Billie Burkes problem med den middag för några brittiska adlar hon försöker anordna. Cukors respektlöshet ligger långt från Keatons absurdism, Bröderna Marx anarkistiska attacker, Von Triers misantropi eller Hanekes övermänniskokomplex. Cukor går längre än så, för inte ens en sak som kärlek eller vänskap kan rädda mänskligheten från livet.

Denna svärta bör dock inte vara till någons förvåning. Cukor presenterar nämligen filmens karaktärer genom att servera deras huvuden på silverfat. Det är uppenbart att när klockan slår åtta så är brakfesten redan över.

The Thing

2011-07-07T22:42:00.006+02:00

För Howard Hawks är människan ett djur före hon är något annat. Titeln Tiger Shark, Cary Grant går apa i Monkey Business, Marilyn Monroe och Jane Russell strutsar runt som påfåglar i Gentlemen Prefer Blondes. I His Girl Friday gör Grant små gnyende ljud när han blir stressad och nervös som ligger mycket närmare animalisk kommunikation än mänsklig. Jag kommer inte ihåg, men det är möjligt att det sitter en flock människor runt en lägereld i El Dorado och Rio Bravo. Flocken dricker kaffe, röker cigaretter och sjunger. Lägerelden, civilisationens begynnelse. (En civilisation som konsumerar, omvandlar allt till rök.) En civilisation som för Hawks är en slags låtsasvärld som han ständigt gör sig lustig över.

Birollerna i Bringing Up Baby består dels av djur. En hund och två leoparder. Djur med särskilda karaktäristiska drag. Leopard nummer två skulle passa bra in i en film av Minnelli eller Fassbinder, den första i en film av Disney. Hunden spelas av Asta (som även var med i Thin Man-filmerna samt The Awful Truth) som har en viss typ av karaktär som hör hemma inom screwballgenren.

Cary Grant spelar rollen som en zoolog, han gräver upp och sätter ihop dinosaurieben så jag antar att han egentligen bör kallas paleontolog eller paleozoolog. Men för Hawks sysslar Grant inte med zoologi, utan snarare med fysisk antropologi.

Taking it back/P.F. 1927-2011/P.H. 1962-2011/A.M. 1937-2011

2011-07-05T22:12:00.011+02:00

Jag har varit bortrest och på andra sätt upptagen och har därför inte skrivit något här på ett tag. Inte ens lagt upp en bild. Saker och ting har hänt under min frånvaro och för att ställa allt till rätta (pay credit where credit is due, som sveriges kramgoaste filmskribent brukar säga) följer nedan tre bilder som borde lagts upp tidigare. Och så kan jag passa på att säga att det kommer att dyka upp texter här inom en inte alltför avlägsen framtid. Så min handfull av trogna läsare, håll till godo.

Peter Falk i Husbands (John Cassavetes, 1970)

Pedro Hestnes i O Sangue (Pedro Costa, 1989)

Anne Massey i Peeping Tom (Michael Powell, 1960)

G.F. 1910-2011

2011-06-12T12:02:00.003+02:00

Glenn Ford har sina kvinnor där han vill ha dem

2011-06-07T23:57:00.004+02:00

Rita Hayworth i Gilda (Charles Vidor, 1946)

Gloria Grahame i The Big Heat (Fritz Lang, 1953)

via.

Dagens stillbild/citat

2011-06-06T22:53:00.004+02:00

"My films sums up how love hurts, then saves you before hurting you all over again." -Philippe Garrel

Till B.

M.G.

2011-06-05T13:48:00.004+02:00

Dagens stillbild

2011-04-27T12:10:00.003+02:00

De älskande på Pont-Neuf (Les amants du Pont-Neuf, Leos Carax, 1991)

S.L.

2011-04-11T05:12:00.002+02:00

F.G.

2011-03-29T12:03:00.003+02:00

Ingen kunde ockupera en säng som Farley Granger.

E.T./R.L.

2011-03-23T22:25:00.002+01:00

Elizabeth Taylor i Suddenly, Last Summer (Joseph L. Mankiewicz).

Jean-Luc Godard i One P.M. (D.A. Pennebaker och Richard Leacock).

Sisters of Mercy

2011-03-17T23:27:00.009+01:00

Bill 'Smog' Callahan i Leos Caraxs Pola X. Två år efter premiären av Caraxs film släpptes Smogs Rain on Lens, en skiva som som dels innehåller fina filmreferenser men som också till viss del delar tematik med Pola X, samt har vissa likheter med Caraxs övriga verk. Nedan följer några rader från några låtarna Revanchism och Natural Decline.

Sister sister
You used to dance as a child
Sister sister
I never sang back then
Until the night you stopped dancing

Sister sister
Now we have children of our own
Sister sister
The boy is so silent

Sister sister
Is the the daughter a dancer
I will not ask her

I see the night sky as a jewelry store window

Or is it just the natural decline
Of a body sister

Daney om TV

2011-03-04T21:15:00.004+01:00

Angående Skavlans intervju med Natascha Kampusch vill jag länka till en transkribering av en intervju av Regis Debray med Serge Daney. Hela intervjun finns att se här, och läsa här, men för den med lite tid har jag klippt ut det stycke jag syftar på och publicerat det här. Jag är medveten om att även nedanstående stycke är lite långt, men texten är ett exempel på en typ av TV-kritik som är oerhört sällsynt.

"You're not responsible for your own body on TV, so it's not worth having people who can film people's bodies better than others, because the question's beside the point. We are already, with our own bodies, because it's still our bodies, I'm not even talking about computer-generated images, we're lightened. There's a sort of... We're freed from this question of knowing that you can maybe film a sportsman better, because a sportsman has his body, and his technique, or even a singer, because he has, in cabaret, for a long time there was a real, a real physical thing, and it's got nothing to do with aesthetic tastes or new culture or non-new culture. Channel 7 obviously doesn't film a modern dance show better than Channel 1 does Patricia Kaas; simply, they don't have the same audience, one puts on a bit more airs and the other is a bit more lower quality. The question - it's a very difficult question. It seems to me that not too long ago - and it went through cinema a lot, through musicals, for example - not too long ago someone could understand that. Could understand that there are different ways of making, of making a body exist on screen.
So I say all this, to come back to catechism which is the thing that's bugging me at the moment, I have the feeling that in catechism, the question of the body isn't asked. In catechism, what's at stake is the question of attitudes. What do you do, when do you teach kids to get up, to kneel, to get down, mass, I've known that, I went to catechism. What do you teach them as the minimum basic religious knowledge, generally absolutely unusable and stupid, because theology, which is much more interesting, is kept for the bright kids? And that the priests, who weren't very beautiful themselves, and those kids, all of that, anyway. And it's a question of, will television find the formatting and the aesthetic of training necessary to make individuals, determined by the market, learn at last to move together, to make movements together, in relation to television, with television. With it, because they're full of goodwill. So, degree zero, games: games are, come and learn to shout for joy - because you've won a slipper, I don't know. People go to these games, they win things and they're disgraceful, I find them disgraceful: they behave very, very badly, i.e. as you would when you're at home and you're really not careful, when you're in front of your wife you've just beaten or your kids that you're not helping with their homework.
Games, well, games, ok, but things like reality shows - actually that's funny, we're so ashamed we've kept the English word - that are coming from America where they've had huge success. Still that perpetual thing, that runner-up's bragging recognition that television is integrally an American culture. Just as cinema was shared among different peoples, so television is born american. Well it could have been born Nazi, it was close, but they lost. And so it was always American, and still today, the programmes that are copied in France, and they boast of copying, it's extraordinary: "I'm the one who will adapt to France this programme that had a huge success in Phoenix, Ohio" - Arizona, not Ohio. They really have a low degree of pride, but anyway, moving on. But games, why not.
But reality show stuff, isn't it: television is teaching you how to at last sell your experience, what it's worth and how it should be sold, and how it should be shown, and it should be told, how it must be relived, and on what conditions. And if you don't learn, thanks to us - TV is a good daughter, it's really democratic - if you don't learn, thanks to us, to say tomorrow on television how having been saved from a mortal accident fifteen years ago by a nice neighbour made you reborn, isn't it, it's the reborn, all the Nuit des Héros scenarios, I was reborn and great, there was TV. Or there's TV today, so today I can have my baptism certificate. We're entering american culture, which is a culture where you're always being reborn - but it's more sincere with them, deeper, it's their religious streak, born-again Christian, all of that. You say on which conditions there's a rebirth. You also say on which conditions there's no more transmittable experience.
In general, when people live through a great experience, what do they say? They say, "I can't describe it." They all say that. War, they say "War, it's not what you think, I did it, we had a lot of fun." "Really?" "Yes, but it was also horrible!" "Really?" "We were very bored." "Really?" I haven't been in any war, but I guess that's what it's like. I think the great writers have talked about it well, I've read Jean Paulhan's Le Guerrier Appliqué, I've read books. It seems to me that the great books also had a bit of this function. And the great films: I've seen La Grande Illusion. I've understood things. They're things I've always known I would never live through. But the experience had passed into certain objects, which had themselves passed on, been passed on to me, and I'd said Roger that. Of course, if there's war tomorrow, it'll be useless, I'll discover my experience of war, but never mind, it makes me the imaginary Other or the real Other, the partner for the people who lived through that, including before me. Anyway - but in general, what they have in common is, you really have to work a lot to transmit an experience, to tell it. If there has been art, at least in modern, recent times, it's because certain people had the courage to go, to go and bring back experience, and experience is always human. In the final analysis, it can't be only one person's, it's not possible. Only one had it, but when he had it, if he managed to transcribe it, it was an experience that could be shared. Not entirely, a bit. In cinema, it was a bit. In television, not at all.
So what comes in its place? In its place, you tell people, no, don't give us the "I'm still thinking about it, I can't tell, it happened so quickly" spiel. I find it very moving. It's like, well, it's like porn films, what do you want to pick up, even if you capture the sperm coming out, you can't pick up anything. Everyone knows it, and mankind is eternally starting again with the same... Anyway. It's our destiny. You shouldn't be too stupid in relation to that. And you shouldn't let people manage it, you have to live as our, our graceful load. You shouldn't live it as something that you'll let Cabrol manage. And so, it seems to me that television is saying, "No, we don't want people's real experiences anymore, because they don't know how to express it anymore" - and it's true, we're very bad actors of our strongest experiences. Of course, after you redo them, you tell them, you write them, you make them into legends. Especially us, because we have access... But, when you're honest, sometimes you wonder, but what did I really think at the time? What did I think at that moment, did I think of anything? Why was I so calm, why did I lose my head? Well you're entering psychoanalysis, you're entering into a problem that sometimes art can touch. But not television, in any case, you need more time, you need more honesty. Sometimes, by chance, it passes through TV. Someone, experience passes. One thing that struck me a lot, recently, is d'Aboville. D'Aboville reaches America, and he's in a frightful state, and everyone can see that he's incapable of lining up two words. But it's very good, and the images, which aren't very pretty, speak for themselves. In media terms, it's a failure. But it's not important. D'Aboville, empty-handed. And it's very good, I find it wonderful that on something as considerable, really, as what he did, the least he could do is to not, on arrival, have the sublime quote. Three or four days later, somewhat better, he goes to a TV channel, and someone says, looking ecstatic and deeply moved, Gérard d'Aboville, what made you hold on? And there, he has an answer that I like, he says "In the end, pride. I didn't want to be defeated. Pride." Pride is a fault, it's a sin, but still, you shouldn't forget that sometimes, in life, pride can help a lot to make you hold on. Even if it's not only good. I say, this guy is good, he's not media-conscious, he's got an independent streak, I'll do what I want, which I don't find very nice, but I'm so fed up with nice people on TV that as soon as there's someone slightly dislikeable, I now look at him with love. Because you're so fed up with this or that person's frozen smile. A month goes by, d'Aboville comes back, this time on Guillaume Durand's show. This time we're deep in catechism. Of course, catechism is always made by a total adventurer. And, same question. Gérard d'Aboville, where did you find... And there, he did give the television speech, i.e. it was my dream, I wanted to be true to my dream, and he made a whole implicit speech, every morning little French kids should wake up, and they should have a dream, a child's dream, and of course it's useless, you're so much prettier when you're useless, and of course it doesn't save any lives, it's slightly sterile, but if everyone... And suddenly you end up with an almost Cressonian discourse, about France which, because it has two absolute weirdos, in tennis and there, who've won stuff, imagines itself pushing back the borders of its Frenchness. Well, I think it's exaggerating, it's not pushing back anything, and it should be careful. But it shows how, in two months, someone who tended to resist media and who wasn't very good at them, learnt the language, and this language is what I call the catechism. D'Aboville learned to behave, and he learned to shut up, and even he learnt to say what you're supposed to say. So he didn't talk about his experience anymore. Because experience is always the same thing. It's the aspect where you didn't live through it... He talked about the meaning of his experience, he talked about how it should be interpreted and lived through. And he put himself - his body had changed, he'd recovered - he put himself in the position of the mediator of his own life. So I think that what television will try to do, and it's not sure that it'll succeed, in which case it's other things, more sophisticated, which will do it, maybe through advertising, maybe through much more Big Brother-izing modes of social communication, it's the "learn how to sell yourself" aspect, how to sell yourself according to the rules of the market represented by television, how to sell your experiences. Don't let others tell them in your place. Which means, don't let actors act it, and then people are surprised that there's a crisis of cinema, that there's a crisis of stories. Actors are very bothered, they've had their livelihood taken away. It was their passion, to say, I will be d'Aboville. D'Aboville says no, I'll do it the TV way. And TV says aahhh, we love you. It's a true moral example. So individualism, and catechism."

Caraxs musikvideos

2011-03-02T13:39:00.003+01:00

Jag rekommenderar den som är intresserad att klicka på texten som länkar till youtube istället för att se filmerna här där bilden är helt åt fan.

Den svenska folkfilmens mörka sidor

2011-02-27T13:16:00.006+01:00

Hälsingar, en folkfilm enligt filmens förtexter. Men för att vara en folkfilm innehåller den förvånansvärt mycket noirelement. Ett svartvitt foto med höga kontraster, expressionistiska närbilder, ett montage som hämtat från något hos Lang, fina kompositioner med diagonaler som delar upp bilden i olika delar. Sten Lindgren spelar en karaktär som dricker, spelar och har en kalender enbart för att kunna hålla koll på när skulderna ska betalas. Inga Tidblad spelar en karaktär som blir gravid, förlorar sitt barn medan hon räddar ett litet lamm och anklagas och döms för att ha dödat det. Karin Ekelund spelar en karaktär som är förälskad i Lindgrens karaktär och gör allt för att Tidblads ska hamna bakom lås och bom. Material som skulle kunnat förvaltats väl av Fritz Lang när han precis kommit till U.S.A.

Men Ivar Johansson är ingen Lang, och filmen dras med en hel del problem. Johansson kom själv från Hälsingland och filmen är (precis som exempelvis Värmlänningarna) ren naturporr. Miljöerna skildras med stor vördnad, men däremot finns ingen konsistens när det kommer till karaktärernas dialekt, vilket är ett vanligt och inte särskilt allvarligt fel. Men eftersom jag anar att Johansson velat vara så naturtrogen som möjligt så bör man ändå påvisa denna lilla fläck. En annan något påtagligare fläck är att filmen oavsett tematik och stil har en unken doft av nationalism över sig, precis som de flesta filmerna inom samma genre. Detta kan vara en efterkonstruktion med tanke på folkhemmet eller Sveriges roll i Andra världskriget, men efter att ha läst en gammal recension av en av de andra filmerna som visats under Cinematekets temahelg Länge Leve Filmen verkar det ändå som att det ligger något i det. Det är i en text om Gustav Molanders Mälarpirater man hittar följande stycke, "Gustav Molanders film är genomsvensk. Inte i den bemärkelsen, att den skulle vara proppfull med supande, snustuggande bondgubbar. Utan emedan den är så kultiverad. […] Vi äro nu en gång världens kanske grundligast kultiverade folk." När man läser något sådant är det svårt att inte omrevidera de filmer man precis sett, och trots att den nationalism som finns i Johanssons film bleknar i jämförelse med den i Genteles Värmlänningarna ligger den alltid där och skaver, och förmodligen kommer den även göra det när jag återser vissa av de stora filmerna gjorda under Guldåldern.

Specifika målgrupper

2011-02-20T00:40:00.007+01:00

Vissa filmer har väldigt specifika målgrupper. Nedan finns en lista med sådan film samt deras respektive målgrupp.

För Den miljömedvetna:
How to Stop a Motor Car

För Den som inte kan rita en perfekt cirkel:
How to Draw a Perfect Circle

För Den som blir trött under sex med svart:
How to Make Love to a Negro Without Getting Tired

För Kvinnan:
How to Marry A Millionaire
How to Undress in Front of Your Husband

För Mannen:
How to Murder Your Wife

M.S.

2011-02-03T18:13:00.001+01:00

Brist som dygd: Om John W. Brunius

2011-02-02T14:07:00.002+01:00

Jag har sett två filmer av John W. Brunius. Synnöve Solbakken och Längtan till Havet. Brunius har ett fint öga för miljöer, i Synnöve återger Brunius det norska landskapet både gloriöst och blatant. Men även i Längtan till Havet, en film inspelad i studio, baserad på en pjäs och som därför utspelas på ett fåtal platser som ska likna Marseilles, har kvaliteter i dess fina (fejk)miljöer.

I övrigt är Brunius en väldigt klumpig regissör. Vilket inte enbart är negativt. Nu var det ett tag sedan jag såg Synnöve (och jag skrev inga anteckningar under visningen) så det är Längtan jag kommer att skriva om här. Brunius film är en svensk version av Alexander Kordas Marius (det gjordes även tysk version) och förmodligen hade Korda ett och annat att säga till om under produktionen, så det kan vara svårt att diskutera denna film ur ett auteurperspektiv. Speciellt om man inte har sett särskilt mycket av varken Korda eller Brunius. Det enda man med säkerhet kan attribuera till Brunius är skådespeleriet, vilket i linje med resterande aspekter av filmen är väldigt oprecist och avigt. Skådespelarna hoppar ut och in i känslolägen som om de inte var helt säkra på om de spelade i en komedi eller tragedi. Carl Barcklind är hårt sminkad till något som ska likna en fransman, medan de övriga skådespelarna bara fått lite puder på näsan för att dölja fettglansen.

Men det är i filmer som dessa man kan rikta koncentrationen till andra saker. Exempel: I den tidiga ljudfilmen är det sällan helt tyst. Ofta gör karaktärerna inga ljud och det finns inte någon musik pålagd. Det enda som hörs är bruset som tidens mikrofoner tog upp. I Längtan till Havet längtar Marius (Edvin Adolphson) till havet. Mikrofonbruset ersätter vågorna som man som åskådare inte hör men som man får anta att Marius hör dagarna i ända, och min längtan efter att återigen få höra ett kärlekspar deklarera sin kärlek till varandra överröstas av 30-talets mickbrus får en fin liknelse. Men även andra "tekniska brister" framstår i Brunius film som härliga. Den vackraste bilden i filmen är en överexponerad halvbild på Inga Tidblad.

Men det är inte bara Brunius brister som är Längtans fördelar. Det finns inga regissörer som är så dåliga att de blir bra, och det finns ingen film som är så dålig att den blir bra. Brunius har vissa roliga egenheter, som att Barcklind och Karin Swanström måste byta plats med varandra för att han ska ställa henne en fråga som hon nyss ställt till honom. Och om jag minns rätt så var det ungefär såhär jag tänkte om Synnöve Solbakken också. Fina miljöer, märkligt skådespeleri och udda detaljer i en inkonsistent film. Och för en cinefil så räcker detta gott och väl allt som oftast.

Kort om Guldbaggegalan

2011-01-24T15:51:00.005+01:00

Vanligtvis brukar allt som har med gyllene baggar gå obemärkt förbi på denna blogg, men nu är det dags att något mer aktivt strunta i denna löjliga företeelse. Som ni förmodligen vet har Filminstitutet flyttat galans efterfest från Operakällaren till Berns vars anställningsvillkor är allt annat än "schyssta". Jag kommer alltså att bojkotta hela tillställningen och hoppas att ni gör detsamma.

Topp 25 2010

2011-01-24T14:06:00.006+01:00

Som ett komplement till min lista på Tellus har jag knåpat ihop en lite större lista som även innehåller filmer som inte fått svensk biograf/DVD-distribution.

25. Somewhere av Sofia Coppola
Coppola visar att hon har mognat en hel del när det kommer till bildspråk, synd bara att historien inte var särskilt intressant.

24. The Expendables av Sylvester Stallone
Macho som fan, men Mickey Rourkes Bosnien-monolog är en av de bästa och ärligaste scenerna på denna lista.

23. The Social Network av David Fincher
Rapp och rolig och mörk. Fincher visar att han faktiskt hanterar en historia som inte slår knut på sig själv.

22. Kvinnor utan Män av Shirin Neshat och Shoja Azari
Jag såg aldrig bioversionen av denna film. Förhoppningsvis har filmens estetiska skönhet (vilket inte är så vanligt bland installationer) bevarats från den ursprungliga versionen.

21. Tribute to Éric Rohmer av Jean-Luc Godard
För den som inte kan franska är detta en till stor del obegriplig film. Men några kunniga och vänliga själar har tolkat det som sägs här, och efter att ha läst detta kan man se en vacker och smärtsam reminiscens av Rohmer.

20. Scott Pilgrim vs. The World av Edgar Wright
(Post)modern Love.

19. Polis, Adjektiv av Corneliu Porumboiu
En film vars duration känns ända in i benmärgen.

18. Collateral Murder
"Every edit is a lie." - Jean-Luc Godard

17. A Letter to Uncle Boonmee av Apichatpong Weerasethakul
Fler filmer både ha formen av ett brev. Eller ett mail.

16. Toy Story 3 av Lee Unkrich
Bilderna där Woody och gänget åker mot en brinnande ugn kommer att hemsöka mina drömmar tills dagen jag dör.

15. Cold Weather av Aaron Katz
Som om Tarkovsky regisserat ett avsnitt av Bored to Death.

14. Unstoppable av Tony Scott
Fullt ös, men långt ifrån medvetslös.

13. La Danse av Frederick Wiseman
Wiseman gör det han brukar, och gör det bra.

12. The Father of my Children av Mia Hansen-Løve
Ett mycket vackert porträtt av en man och den franska independentfilmproduktionen.

11. Fantastic Mr. Fox av Wes Anderson
Anderson är lika självupptagen som vanligt, vilket enbart är positivt.

10. Le Herbes Folles av Alain Resnais
Resnais är både gammal och ung. Lika lekfull som allvarlig och vacker. Och Eric Gautiers foto är otroligt vackert.

9. Adventureland av Gregg Mottola
80-talet kanske hade sin charm i alla fall. Och Eisenberg är bättre i denna än han är i The Social Network.

8. Ghost Writer av Roman Polanski
Den film som tematiskt, stilistiskt, och stämningsmässigt ligger närmast Polanskis briljanta 70-talsfilmer.

7. Open Five av Kentucker Audley
"If I see another over-the-shoulder shot, I'm gonna blow my brains out." - Steven Soderbergh.

6. La Fille du RER av Andrée Techine
Fransk film som tar upp "la question juive" nummer två. Techines film är inte lika stor som Godards, men minst lika mångbottnad.

5. Shutter Island av Martin Scorsese
Scorseses bästa film sedan mästerverket King of Comedy.

4. Hahaha av Hong Sang-Soo
Sang-Soo byter plats på ljud och bild, och låter oss studera dialogen med bilderna i bakgrunden. En av få filmer som visar att språket döljer lika mycket som den uttrycker.

3. White Material av Claire Denis
Haneke måste darra i sina stövlar.

2. The Limits of Control av Jim Jarmusch
Hawksesque när det är som allra bäst. Och Christopher Doyles foto är magiskt.

1. Film Socialisme av Jean-Luc Godard
Godards mustiga triptyk må vara svår att tolka. Men ingen annan film har varit lika vacker och poetisk som Film Socialisme.

Årets Återupplivande:
Norrtullsligan av Per Lindberg.
Härlig stumfilm om ett kvinnokollektiv. Denna film kommer att visas på Cinemateket under februari eller mars, så håll edra perceptionsorgan öppna.

Peter Yates, 1928-2011

2011-01-11T12:58:00.004+01:00

Peter Yates, regissören bakom den enda Melvilleska gangsterfilmen som Melville själv inte regisserade, har gått bort. Strunta i Ben Afflecks The Town och se Yates överlägsna The Friends of Eddie Coyle istället.

Hollywood is alive and well

2011-01-07T23:36:00.007+01:00

Steven Soderbergh ska alltså lägga RED-kameran på hyllan och börja måla istället. Detta är tråkiga nyheter, eftersom jag anser Soderbergh vara en av de intressantaste regissörerna som arbetar i Hollywood idag. Men hans tillbakaträdande betyder inte slutet för den nutida amerikanska filmkonsten. Anledningen till varför Soderbergh slutar filma är att han anser att "filmens grammatik inte har utvecklats sedan 80-talet". Han tror visserligen det är möjligt att göra nya saker med filmen, men att man då tappar den stora publiken. Matt Damon blev ledsen över Soderberghs beslut och ska ha sagt att Clint Eastwood fortfarande gör film trots att han är 80 år, på vilket Soderbergh svarade: "Yeah, but he's a storyteller and I'm not".

Nu var det rätt konstigt av Damon att ta just Eastwood som exempel, varför inte Tony Scott eller Michael Mann som båda håller på att utveckla Hollywood-filmen på olika sätt. Scott förvränger sina bilder (genom klippning, färgkorrigering, filter, (up/down-speeds) vilket till slut gör att man inte är säker på att det ens är en bild man har framför sig, utan kanske snarare idén eller artefakten av en bild (av verkligheten). Mann däremot inramar sina skådespelare mot stora och ändlösa bakgrunder, och låter kameran ofta glida på blanka ytor varpå man kan se ljus reflekteras. Ingen annan Hollywood-regissör är lika intresserad av abstraktioner som Mann. Eastwood däremot är en klassicist, han är en berättare av historier. Men det är knappast själva narrativet som Eastwood är intresserade av, utan filmernas karaktärer.

Alla filmer av Eastwood jag sett handlar om en eller ett par envisa bastarder. Exemel: I Honkeytonk Man åker struntar Eastwood i att bota sin tuberkulos för att han vill spela in en låt. I Million Dollar Baby tävlar Eastwood och Swank i vem som kan vara mest bångstyrig. Filmens egentliga fight är inte mellan Swank och hennes motståndare i ringen utan mellan Eastwood och Swank. Och utöver den kämpas det andra duster i denna film, Eastwood har både sig själv, sina minnen, sin ålder och sin rädsla att slåss mot. Och Swank spelar egentligen rollen som hans sparringpartner.

Det är inte en slump att Eastwood gjort ett antal sportfilmer. I dessa är det enkelt att porträttera den ursinniga vilja han är intresserad av. Ett intresse han för övrigt delar med Jacques Rivette och John Huston (som Eastwood också gjort en film om). Men när det kommer till narrativ har han än så länge inte varit särskilt nyskapande. (Detta kan dock ändras efter Hereafter.) Och Eastwoods mise-en-scène är inte heller banbrytande på något sätt. Det märks att han lärt sig av de regissörer i vars filmer han skådespelade i under 70-talet, klassicister som Don Siegel som i sin tur kommer från samma tradition som Robert Siodmak ock, ännu längre tillbaka i tiden, John Ford. Ford sade en gång att man ska sätta kameran framför skådespelarna. En annan gång sade han att film till stor del handlar om att "filma skådespelarnas ögon". Detta är exakt vad Eastwood håller på med. Till och med i den förhållandevis återhållsamma "Invictus", en sportfilm som skiljer sig på många sätt från Million Dollar Baby, skildrar han karaktärernas viljor genom att filma deras ögon. Vilket passar Morgan Freeman väldigt bra när han ska porträttera en grubblande Nelson Mandela.

Hollywood lever och mår bra. Denna fabrik spottar ur sig filmer, precis som den ska. De flesta är på många sätt helt ointressanta, precis som det ska vara. Men om man letar tillräckligt noga kommer man att hitta filmskapare som arbetar precis som exempelvis Stanley Donen eller Howard Hawks.

Per Oscarsson, 1927-2010

2011-01-05T21:55:00.005+01:00

Som befarat befann sig Per Oscarsson och hans fru Kia Östling i huset som brann ned den natten till nyårsafton förra året. En av Sveriges största skådespelare har alltså avlidit. Nedan ser ni bilder från Mai Zetterlings Doktor Glas samt Arne Mattsons Vaxdockan, två av mina favoritfilmer med Oscarsson i rollistan. Glöm dock inte att Oscarsson var det enda som gjorde den annars usla Gangsterfilmen värd att se. Oscarsson var något så ovanligt som en svensk skådespelare med äkta karisma, och stor personlighet.

Panahi dömd till 6 år i fängelse

2010-12-20T21:14:00.002+01:00

Läs mer här.

Dagens länk: Bordwell om aspect ratio

2010-12-20T00:12:00.006+01:00

Jag har länge tänkt köpa ett par filmer av Fritz Lang som jag varit sugen på att se. Men eftersom recensionerna av dessa DVD-utgåvor har varit tveksamma till huruvida filmerna presenterats som Lang ursprungligen ville att de skulle se ut, har jag avvaktat i väntan på andra utgåvor, ellet åtminstone svar på varför utgåvorna ser ut som de gör. Därför var det kul att David Bordwell skrev om just dessa två filmer av Lang, som spelades in i 1.33:1, men som var tänkta att visas i annat format. 2.0:1, förmodligen. Hur som helst, Bordwell diskuterar detta problem lika intressant och informativt som vanligt. Dessvärre verkar det inte finnas några bra lösningar på detta problem.

Udda frame i Chaplins Circus

2010-12-18T11:43:00.003+01:00

YoYo, och farväl Don

2010-12-18T00:45:00.003+01:00

Länk till fin film av Anton Corbijn om Don Van Vliet (Captain Beefheart) som tyvärr gick bort nyligen.

BE

2010-12-16T21:33:00.001+01:00

Godards händer

2010-12-13T14:47:00.005+01:00

Någon slags fortsättning på ett föregående inlägg om Godard.

JLG 80

2010-12-03T10:44:00.007+01:00

Låt oss hylla världens bästa regissör som fyller 80 år idag med att blicka tillbaka på det ljuva 80-talet. Och lite på det ljuva 90-talet.

Cinématon, Gérard Courant, 1984

Prénom Carmen, Jean-Luc Godard, 1983

Soigne ta Droite, Jean-Luc Godard, 1987

King Lear, Jean-Luc Godard, 1987

JLG/JLG - autoportrait de décembre, Jean-Luc Godard, 1994

Film silencieux

2010-12-02T21:29:00.004+01:00

Jag tänkte se Leos Caraxs Boy Meets Girl idag, men var tvungen att fråga min rumskompis som har tenta imorgon om det var okej att jag kollade på film och förde oväsen. Det var okej, men jag tänkte ändå att jag skulle vrida ner ljudet till lägsta möjliga men ändå hörbara volym. En bit in på filmen märkte jag att detta var överflödigt. Boy Meets Girl är en oerhört tyst film. Det enda som verkligen väsnas är flipperspelens skrammel och ljudeffekter. Filmen var hur som helst härlig på alla sätt och vis. Ville egentligen bara skriva att en film kan vara tyst utan att vara stum.

Och när jag ändå är i farten. Min recension av Piranha 3D fick inte plats på förstasidan på Tellus och kan därför vara lite svår att hitta. Här är den i alla fall.

Skådespel och stil

2010-11-26T13:47:00.011+01:00

"Kafka (…) robs human gesture of its traditional props and then possesses, in it, an object prompting unending reflections." - Walter Benjamin. Franz Kafka: On the Tenth Anniversary of his Death.

Bra regissörer sätter en personlig prägel på deras skådespelares rörelser och ljud. Vi kommer ihåg hur Setsuko Hara och Chishu Ryu vänder ansiktet mot kameran och ödmjukt ler i Ozus filmer, vi kommer ihåg ur Bressons stackars hjältar går en aning framåtlutande som om de vore atlanter under bärande pelare. Vi kommer även ihåg Fassbinders karaktärer som ofta mer liknar djur än människor, insekter som krälar på golvet, eller hundar som springer mellan benen runt den som råkar stå högre i rang. Eller hur Denis Lavant springer i Leos Caraxs filmer. Ignatiy Vishnevetsky noterade nyligen hur Rohmers karaktärer ständigt lutar sig på olika sätt när de diskuterar relationer och livet i allmänhet.

Godards karaktärer har en särpräglad stil. Men denna stil går också att hitta hos tidiga Truffaut och kanske även hos tidiga Chabrol, eller i alla fall en snarlik stil. Dessa två regissörer gick dock ifrån denna stil, och Godard är den enda som hållit fast vid den, och dessutom dragit den till sin spets eftersom den hos Truffaut och Chabrol var karaktärsdrag. Detta stämmer in på tidiga Godard, men när han senare blev så ointresserad av karaktärer att han var tvungen att strukturera sina filmer för att personerna på filmen inte skulle utvecklas till karaktärer, skulle gesterna istället bli till rörelser av kroppar. Vilket inte är så banalt som det låter, se bara på Keaton. Ovan ser ni en stillbild från Masculin Feminin och nedan två bilder från Sauve Qui Peut (La Vie) samt två bilder från Film Socialisme.

SFF 2010

2010-11-20T16:26:00.004+01:00

Om någon undrar vad jag håller på med dessa dagar så kan jag berätta att jag är på Stockholm Filmfestival. Jag har skrivit en himla massa recensioner (14 stycken) på Film.nu där jag även bloggar om festivalen. Hitintills vill jag rekommendera Aaron Katz Cold Weather och Godards Film Socialisme. Utan tvekan de två bästa filmerna av det jag sett på festivalen så här långt.

Kärleksförklaring

2010-11-09T23:19:00.000+01:00

Bilderna som inleder Hou Hsiao-hsiens Millennium Mambo är några av de vackraste bilderna jag någonsin sett på film. Qi Shu går i slo-mo genom en tunnel. Utanför bild hör vi henne säga något som jag inte kommer ihåg, och vi hör även Lim Giongs ambieindieelectromusik som tonas upp i sekvensens början. Det är enkelt, det är vackert, numera kanske lite klyschigt, och Sofia Coppola skulle förmodligen älskat (alternativt älskar) denna inledning.

För tillfället har jag inget vettigt att skriva om Millennium Mambo. Det enda jag känner för att uttrycka är en gnutta kärlek. Jag misstänker att dessa bilder fastnat i mitt minne på grund av att jag på väg till och från pendeltågsstationen passerar en bro med gatulampor som ofta får mig att tänka på Hsiao-hsiens film.

Millennium Mambo visas den 17 samt den 20 november på Cinemateket i Stockholm.

Film Socialisme: Trailer

2010-11-02T22:48:00.001+01:00

Skämt åsido. En kortfilm jag klippt ihop:

Om auteurpolitik och intellektuell stagnation

2010-10-28T00:39:00.002+02:00

Den europeiska auteurismen har sina nackdelar, vilket man inte behöver ett förstoringsglas för att se i Woody Allens You will meet a tall dark stranger. Filmen är förmodligen Allens sämsta på länge, om inte den sämsta han någonsin gjort. Den dras delvis med samma problem som Allens andra filmer; den är litterär istället för kinematografisk, regissörens misantropi blir bitvis olidlig och som vanligt vägrar Allen att utmana sina egna moraliska och estetiska värderingar. Men han har dessutom lyckats med att skriva några av de sämsta karaktärer och skämt han någonsin gjort. De ensidiga karaktärerna gränsar till stereotyper, och hur roligt är det egentligen med skämt om viagra dessa dagar?

I Whatever Works blottar sig Woody Allen genom Larry Davids karaktär. I You will meet a tall dark stranger gömmer han sig själv och sina rädslor i filmens alla karaktärer. Rädslan att dö och att dessutom göra det ensam finns hos Gemma Jones och Anthony Hopkins karaktärer, rädslan för att inte vara en tillräckligt bra författare finns hos Josh Brolins karaktär o.s.v. Men Allen vågar inte ta steget ut, han vågar inte säga "det här är jag, det här är vad jag tänker om saker och ting", vilket är tydligt i hans senaste film, där man mot slutet aldrig får reda på om författaren vaknar upp från sin koma eller inte. Jag menar inte att en regissör ska ta moraliska ställningstaganden om karaktärer och fördöma dem i slutet om de gjort något dumt, men hos en regissör som övermänniskan Allen, som ständigt gör narr av sina karaktärer och deras åkommor (om karaktären inte är en spegelbild av honom själv för då är det den som gör narr av andra karaktärer), kräver jag att få veta varför han tror världen ser ut som den gör. Kudos till Fassbinder för att han alltid vågade vara helt öppen och ärlig.

Leos Carax sade en gång att han aldrig skulle vilja göra en ny film om han kände sig som samma människa som gjorde den förra. Woody Allen borde ta dessa kloka ord till sig. Kanske vila lite, och försöka utveckla sig lite. Förhoppningsvis kanske vi då slipper borderlineantika repliker som "Åh, jag har alltid velat vara någons musa". Och dessutom tror jag hans filmer skulle bli bättre om han gjorde dem i New York, där hade han fått kämpa lite för att få dem producerade. Varje konstverk brukar vinna lite (få mer energi) på att vara gjorda under (av ekonomiska/fysiska/psykiska skäl) svåra förhållanden. Det har jag lärt mig av Welles, Herzog, Garrel, Costa, Fassbinder, Carax, von Stroheim och Ray, för att nämna några.

Godard och Gorin i staterna

2010-10-25T00:09:00.005+02:00

Ett av filmhistoriens mest minnesvärda slut hittas i Godards Week End. "The end of cinema" säger en textskylt. Och Godard följde faktiskt denna princip från 1968 och hans Cinétract-rullar, genom groupe Dziga Vertov-filmerna och samarbetet med Anne-Marie Miéville, till 80-talets början och hans "återvändo till filmen" med Sauve qui peut (la vie).

Denna period brukar ofta beskrivas som Godards mest krävande. Och just därför är det extra intressant att se hur fransmannen arbetade och tänkte. De fina människorna på ubuweb har grävt fram en liten dokumentärfilm av Ralph Thanhauser där Godard och Jean-Pierre Gorin åker runt i staterna och samtalar med studenter och annat intresserat/intressant folk, om jag minns rätt snackar de med Molly Haskell och Andrew Sarris.

Bogie wants not you, but the guy to your left!

2010-10-21T16:13:00.003+02:00

Humphrey Bogart som Sam Spade i John Hustons The Maltese Falcon

Magritte på TV

2010-10-19T22:36:00.002+02:00

Pandora's Box av René Magritte

A La Rencontre Du Plaisir av René Magritte

Boardwalk Empire av Terence Winter

Beneath the Valley

2010-10-11T22:27:00.007+02:00

Beneath the Valley of the Ultra-Vixens är en märklig film, även i jämförelse med andra filmer av kinematografins främsta snuskgubbe, Russ Meyer. Som om det vore en sociologisk undersökning iklädd naturfilmsskrud, låter Meyer publiken guidas av en "vetare" som både i och utanför bild kommenterar vad som händer.

Det som nu händer i bild är en fånig historia om en liten by, "Smalltown USA", där en driftig kvinna försöker lösa sina sexuella problem (hennes man vill bara ha analsex) genom att knulla de övriga invånarna i staden. Filmen innehåller självklart abnormt storbystade kvinnor, men utöver det även pedofili, incest och våldtäkt.

Meyers syn på det kvinnor kan man diskutera, och en särskilt intressant dramaturg är han inte heller (ofta är scenerna uppbyggda på följande vis: snacka/gå - sex - snacka/gå - sex - snacka/gå - sex o.s.v). Men Meyer är däremot skicklig på bildkomposition. Dels hittar han vinklar som ingen annan skulle kunna komma på. Men han väljer också att inkorporera symbolik i sitt bildspråk, och trots att det kan bli lite väl mycket fallossymboler så kan man inte ogilla ett skämt som symboliserar kvinnans och mannens könsmöte på följande sätt.

(Det framgår inte så bra i bilderna, men det är en skiva som sätts på en skivspelare)

Visuella skämt är Meyer skicklig på. När han vill vara rolig på andra sätt kan det gå hur som helst. Ett lyckat exempel är den scenen där en man sätter på sig en haklapp när han tittar på en naken strippa (eating pussy…), ett mindre lyckat exempel är "No shit!-skämtet som jag inte tänker spoila för er, eftersom det trots allt är rätt kul.

En annan sak som kan vara värd att notera är att när Jerry Lewis eller Jean-Luc Godard (av olika anledningar) filmar genom en imaginär vägg...

... så tar Meyer bort en madrass för att kunna filma människan från denna vinkel.

Kärlek

2010-10-11T00:13:00.005+02:00

När man kritiserar film händer det ibland att man får en verbal smäll på käften i stil med: "Gör det bättre själv då, om du kan". Nu har jag gjort det bättre själv.

Kärlek och Napalm from S. Ramstedt on Vimeo.

Kärlek
/Stefan

Despicable merchandising

2010-10-06T00:08:00.003+02:00

Det är märkligt hur man kan inkorporera försäljningstrick i en film, låta det ta en stor roll i filmens narrativ, bli en del av filmens imaginär universum, och inte bara låta det cirkulera kring filmen (e.g. Disneys och McDonald's samarbete). I Despicable Me finns det små figurer vars existens inte kan förklaras på annat sätt än att de är där för att öka försäljningen, figurerna har ingen bakgrundshistoria (det skulle varit trevligt att få se hur och varför huvudkaraktären Gru skapat dessa gula minislavar). En god vän påpekade med rätta att dessa figurer är gula kopior av kaninerna i Rayman Raving Rabbids minus kaninöron. De låter likadant, agerar likadant och fyller ungefär samma funktion. Man ska skratta åt dem när de skriker eller slår sig.

Att man anpassar film för att den ska vara säljbar är inget nytt. Men att det görs lika blatant som i Despicable Me hör inte till vanligheterna.

For Whom The Bell Tolls

2010-10-03T23:51:00.009+02:00

The Old Dark House med Gloria Stuart (1910-2010)
Mickey One regisserad av Arthur Penn (1922-2010)
Sweet Smell of Success med Tony Curtis (1925-2010)

Jackie Brown klippt av Sally Menke (1953-2010)

2010-09-14T00:40:00.000+02:00

Propaganda(?)

2010-09-14T00:30:00.002+02:00

Den elfte september visades Oliver Stones World Trade Center på TV4 och Paul Greengrass United 93 på SVT. Men den nionde november visas inte Natt och Dimma, den sjätte augusti visas inte Svart Regn eller Hiroshimas Barn, den femte april visas inte Je Vous Salue, Sarajevo, den 6 april visas inte Hotel Rwanda, och Ici et Ailleurs har (så vitt jag vet) aldrig visats, och kommer förmodligen aldrig att visas på svensk tv.

Sten Tolgfors sov förmodligen gott natten mellan den elfte och tolfte september.

Claude Chabrol, 1930-2010

2010-09-12T16:48:00.000+02:00

Varje gång man hör att Godard eller Rivette gjort en ny film hör man också att den förmodligen kommer vara regissörens sista. Detsamma kan inte sägas om Claude Chabrol. Man förväntar sig inte att en person som alltid arbetar en dag kommer att sluta. Trailern till Chabrols sista film lades upp på trailers.apple för ett par dagar sedan.

Frågan om geometriska bildkompositioner hos Denis och Jancsó

2010-09-02T01:55:00.009+02:00

Det var en hejdundrande upplevelse att se en Claire Denis Beau Travail precis efter Miklós Jancsós Frihetens Vindar i förrgår på Cinemateket. Både Denis och Jancsó är väldigt intresserade av koreografi och geometri (Beau Travail är kanske den enda filmen där Denis använder sig till fulla av detta, Jancsó däremot gör det i alla filmer jag sett av honom). Nedan följer ett par bilder ur dessa filmer för att illustrera detta.

Frihetens Vindar handlar om en mängd unga människor i något som liknar en klosterskola, där en mikrorevolution äger rum (förmodligen inspirerat av Maj 68). Det är oklart huruvida Jancsó sympatiserar med revolutionärerna eller prästerna/lärarna och de reaktionära eleverna. Detta är kanske helt oväsentligt, Jancsós formspråk (där individen försvinner i en stor massa) är något jag och säkerligen många andra förknippar med en revolutionär filmkonst. En filmkonst där det kollektiva går före det individuella och allt vad det innebär (psykologi, katarsis etc).

Ett litet (mycket litet) problem jag noterade i Frihetens Vindar var att när Jancsó i sina långa svepande tagningar går från en inställning till en annan (d.v.s blockar) uppstår en bild som inte är särskilt estetiskt tilltalande. Det hade dock varit svårt för Jancsó att komma ifrån detta problem, så det kanske inte ens är värt att noteras. Denis kommer ifrån detta genom att antingen klippa, eller planera blockningen så att publiken hela tiden har något att fästa blicken vid. På så sätt uppstår aldrig en transportsträcka för ögat från höger till vänster bildkant. Men återigen, detta är ett väldigt litet problem.

Något som gör Denis film kanske extra intressant är att den handlar om franska legionärer stationerade i Djibouti. Filmen, som till stor del handlar om gruppdynamik kryddat med lite homoerotik, är väl värd att skrivas om för bara det. Men att en film där bildkompositionerna med dess genomtänkta geometri och vackra koreografi också handlar om militärer är väldigt passande. Militärer har nästan alltid varit intresserade av estetik. De står i formationer, och de stryker sina kläder oerhört noggrant (vilket det också finns en scen om i filmen).

För att återvända till frågan om geometri i bildkompositioner. Man får givetvis tycka vad man vill i frågan, men jag föredrar ändå Denis sätt att gå från en bild med en folkmassa till en annan genom att klippa är bättre än att göra en åkning. Bildens geometri framhävs och blir tydligare genom montage. Och om Jancsós kompositioner inte hade varit lika tydliga hade de kanske försvunnit, vilket hade varit synd eftersom de är otroligt vackra. Jerry Lewis använder sig för övrigt av samma teknik som Denis när han klipper mellan sina vackra och på alla sätt genomtänkta kompositioner.

2010-08-26T23:15:00.000+02:00

The End Continuation of Violence

2010-08-25T13:09:00.009+02:00

Eller så röstar man på ett mindre våldsamt parti.

Russ Meyers subjektiva kamera

2010-08-03T10:37:00.005+02:00

Russ Meyer och Erica Gavin under inspelningen av Vixen!.

Bedtime buddies!

2010-07-31T01:03:00.005+02:00

Bildbevis på att John Huston hellre delar säng med en hund än med Montgomery Clift...

medan Clift tydligen hellre sover utan Marilyn Monroe än med Marilyn Monroe.

En ding, ding, ding värld minsann.

Tous les garçons s'appellent Frank

2010-07-18T22:27:00.003+02:00

Precis som Craig Keller skriver i häftet till MoC's utgåva av Une Femme Mariée innehåller vissa av Godards filmer tout le monde. Eller i alla fall så mycket av den som får plats på runt 3200 meter film. Une Femme Mariée innehåller väldigt mycket, men Pierrot Le Fou innehåller ännu mer. Filmen där Jean-Paul Belmondo och Anna Karina flyr Paris som det sista kärleksparet väller över av nästan allting. Velázquez, Vietnam, Balzac, gangsters, Godard, tennis, Monte Carlo, Paris, Fuller, reklam, Karina, deckare, filmen. Listan på saker som Godard mejslat in i Pierrot är lång, och om mängden subjekt vidrörda är lika med ambitionsnivån (vilket självklart inte stämmer) så är Pierrot Le Fou en av Godards mest ambitiösa projekt, och dessutom en av filmhistoriens mest ambitiösa filmer.

Aki Kaurismäki är en regissör som enligt den ovanstående definitionen av ambition inte är särskilt ambitiös. Det är han visserligen ändå, ofta på ett väldigt Bressonskt vis. Men vissa av Kaurismäkis filmer har inget med Bresson att göra. Leningrad Cowboys är tre, och Calamari Union en annan. Den sistnämnda handlar om ett gäng där alla går under namnet/heter Frank som ska ta sig från ena sidan stan till den andra. En slags roadmovie, precis som Godards film, och det finns även fler likheter som t.ex. sättet en Frank dör på efter att han blivit skjuten, och på klassiskt Godard-manér lägger sig och slingrar sig på marken innan han låter sitt sista andetag förgyllas av tobaksrök.

Men det är speciellt dialogen som kopplar samman dessa två filmer. Mellan allt (icke) obetydligt nonsens finns citat och parafraseringar från allt möjligt, Prevert, bilreklamer, konsthistoriker, Det finns en helt vansinnig scen i i Calamari Union där alla Frank äter frukost medan Matti Pellonpää håller ett långt föredrag om hur illa allt och alla är, speciellt Pekka, gängets Taxi Driver-tokiga hackkyckling.

Att knyta ihop dessa filmer med att poängtera att Samuel Fuller gör en cameo i båda fungerar dock inte, eftersom det är i Bohemernas Liv som Fuller är med i. Pierrot Le Fou och Calamari Union är två tidiga filmer, Godards tionde och Kaurismäkis andra. De är också två av regissörernas mest ambitiösa och bästa filmer. Detta hänger dock inte ihop med att Godard och Kaurismäki slutade att vara unga. Båda arbetar fortfarande hårt. Godards senaste projekt Film Socialisme vet vi redan en del om. Men Kaurismäkis projekt har inte diskuterats lika mycket. Det jag lyckades gräva fram om filmen är att den är ovanligt dyr, utspelas och inspelas i Le Havre med franska skådespelare plus Kati Outinen, och att den ska handla om en flykting.

Samhällets fiender nummer 2

2010-07-08T23:27:00.008+02:00

Fiender?
I söndagens SVD skrev Jan Semneby en TV-krönika som fångade mitt intresse. Krönikan handlar om VM och sportkommentatorerna som guidar fotbollsfanatikerna genom folkfesten som för vissa är viktigare än höstens val. Sportkommentering är något jag funderat lite över under detta mästerskap. Dels kan jag tycka att det är lite överflödigt, och hoppas att man i framtiden ska kunna välja om man vill ha kommentatorspår eller inte, precis som på DVD-filmer, men traditioner är svåra att bryta och det verkar som att vi kommer avskaffa påsken innan Glenn Strömberg får hänge sig åt pasta på heltid.

Men nu tillbaka till krönikan. Semneby går till attack mot det han kallar "nördigheten" som genomsyrar kommentatorerna som arbetar på TV. Jag citerar: "Aldrig har väl ett fotbolls-vm pratats sönder så mycket som det vi nu upplever. Kommentatorer som pratar för mycket och experter som pratar obegripligt." Och det första stycket avslutas med: "Även om nu Gustavsson inte går så långt som Leif Boork som använder ord som inte står att hitta i någon ordlista."

Det är tydligt att Semneby anser att den "breda tv-publiken" måste skyddas från "obegripliga ord" och andra "nördigheter" (notera att en nörd ofta är en person som besitter djup kunskap, oavsett om det handlar om World of Warcraft eller kvantfysik). Och detta är en diskussion man kan känna igen från filmen, där dess kritiker från och till utsätts för liknande attacker. Semneby hoppar alltså på Göran Hägglunds tåg där man är väldigt mån om att "verklighetens folk" måste skyddas från den ondsinta kultureliten och dess komplicerade språk.

Det finns en liten sekvens från Jean-Luc Godards mästerliga Le Gai Savoir (gå till 05:25, och jag ber om ursäkt för den ihoptryckta bilden) där Jean-Pierre Léaud blir förbannad på de läroböcker de Gaulle distribuerat till landets grundskolor som innehåller ord som familj, tvål och pommes, men inte sex, konst, fascism eller kapitalism. Och när vi ändå snackar nördigheter vill jag tipsa om Glenn Kenny som skriver om rosa linjer i Criterions utgåva av Black Narcissus.

Greenberg och metakritik

2010-06-17T13:28:00.006+02:00

Jag fick nyligen lite skit från en god vän angående min recension av Noah Baumbachs Greenberg. Mannen med det trogna hjärtat kritiserade mig för att det inte framgick i min recension huruvida jag tyckte Baumbachs film var värdefull eller inte. Sådan kritik riktas ofta mot de absolut bästa kritikerna, men eftersom jag inte räknar mig till den skaran lyckliga skitar såg jag mig tvingad till att ta till mig av kritiken.

Nu råkar jag tycka att min recension är något slarvigare än vanligt, men låt oss inte stanna där utan gå vidare till vad denna diskussion egentligen handlar om; Hur deskriptiv bör en recension vara? Frågan är öppen. Själv lutar jag åt en lite mindre tyckande recension. Vad en kritiker tycker om filmen bör komma fram utan meningar som: "Greenberg är kanske Baumbachs svagaste på länge men den får ändå en stark tvåa av mig". Och dessutom betyder det som sagt inget att kalla en regissör för mästare längre.

Men om ni nu insisterar på att veta vad jag tycker om Baumbachs senaste kan jag väl passa på att säga att jag tycker Greenberg är en värdefull film. Baumbach skriver dialog och ger personregi bättre än de flesta, och Harris Savides foto är grymt. Det är få fotografer som bryr sig om att fånga damm som flyger i luften efter att någon rest sig från en soffa. Och dessutom är både Stiller och Gerwig otroligt intressanta att titta och lyssna på. Baumbachs filmer har alltid varit intressant ur ett sociologiskt perspektiv, men efter Highball har hans filmer handlat om personer och miljöer man hittar hos Woody Allen och i femtontusen andra filmer, och han har dessutom skippat humorn som finns i hans tre första filmer. Och just för att Baumbach återigen vågar använda sig av komik tycker jag Greenberg är en värdefull film som får en helt vanlig fyra av mig.

2010-05-30T10:33:00.000+02:00

Costa, fortsättning

2010-05-24T19:45:00.011+02:00

O Sangue betyder blod, eller kanske blodet. Ossos betyder ben, skelettben. Dessa två titlar visar tydligt på hur Pedro Costas subjekt förändras mellan O Sangue och Ossos, via Casa de Lava. O Sangue är en pulserande film, där vi känner hur blodet pulserar i karaktärerna. Se bara på scenen där filmens trio sitter på soffan, där den lilla Nino precis insomnat i storebroderns knä när Clara ber Vicente att han ska fråga henne någonting. Eller i slagsmålscenen mellan Vicente och hans farbror som kidnappat Nino. Karaktärerna i Ossos känns däremot hårdare, naknare. De är spökliga gestalter som rör sig i Lissabons slum, köttsliga och transparenta, lite som maneter som flyter runt i en för "oss" främmande miljö.

Efter Ossos gjorde Costa In Vandas Room, som är någon slags fortsättning på den föregående filmen, men där man tydligt kan se hur rummet, Vandas rum men även hela Fontainhas, får en större roll. Vi får se hur Vanda och hennes syster Zita sitter och knarkar i ett rum, medan stora byggmaskiner river hela Fontainhas för att bygga nytt. Vilket betyder att man raderar historiernas spår, och att riva Fontainhas innebär såklart oändligt mycket mer än att riva Slussen. I Colossal Youth, den tredje och sista filmen i trilogin följer vi Ventura, en av väldigt många invandrare från Cape Verde, när han ska flytta från hans redan nedrivna hem, till något slags miljonprojekt, där alla lägenheter ser likadana ut. Dessa lägenheter är alla vitmålade. Det är samma vita kuber som man lägger antika föremål i och kallar dem museum. Ventura och resten av Fontainhas befolkning har blivit museiföremål. Det finns också en scen där Ventura besöker ett konstmuseum, och redan där ser vi hur han på något sätt passar in. Han sätter sig på en utställd soffa, och lutar sig också mot en vägg precis mellan två tavlor, innan han blir utkastad av vakten. Det är curatorer, stadsplanerare och politiker som bestämmer vilket museum Ventura passar in i.

Fontainhas-trilogin handlar inte explicit om fattigdom, men karaktärernas ekonomiska situation är ständigt närvarande. Costas kamera är bevakande, den är statisk (som de flesta övervakningskameror) och tagningarna är långa. Men det känns aldrig som att Costa står utanför och tittar in, det känns aldrig som han utnyttjar de naturligt fascinerande karaktärerna. Istället känns han som en del av Fontainhas, vilket kanske inte är så märkligt eftersom han nästintill flyttade in i Fontainhas under inspelningarna som pågick under abnormalt långa perioder. Den sentimentalitet som hittas i de vidriga amerikanska filmerna som handlar om fattigdom finns inte hos Costa. Den cyniska misantropi som finns i många "arthouse"-filmer som utspelas bland de lägre klasserna (e.g. Kids) finns inte heller hos portugisen. Istället placerar Costa sig däremellan. Han, likt Jean Renoir, Samuel Fuller och Claire Denis, älskar människan tillräckligt mycket för att inte behöva smöra till dem och undvika deras svagheter.

Criterions magnifika utgåva av Costas trilogi är ett av de viktigaste DVD-släppen 2010, och det är sorgligt att Criterions utgivning inte trappat upp diskussionen kring hans filmer. Jag har inte sett en enda svenska kritiker nämna Costa över huvud taget. Han är utan tvekan en av de mest intressanta filmskaparna just nu, vilket också betyder att han (återigen likt Denis) ignoreras av den större delen av den svenska kritikerkåren.

Goda nyheter!

2010-05-23T23:58:00.008+02:00

Ett stort grattis till Apichatpong Weerasethakul som vann Guldpalmen med filmen Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives. Vad jag antar är någon slags förstudie till vinnarfilmen finns att ses på TheAuteu... på Mubi, som sidan kallas nu. Kortfilmen, A Letter to Uncle Boonmee, är en underbar liten film som både går i, och handlar om cirklar.

DN's filmredaktion har fått solsting #1

2010-05-22T14:58:00.010+02:00

Kommer ni ihåg scenen i Noah Baumbachs Kicking and Screaming där Will Ferrell tappar ett glas på golvet och lägger ett papper där det står "broken glass" över krosset? Nej, det är inte så konstigt eftersom det är Chris Eigeman och inte Will Ferrell som gör det. Men det vill inte DN's redaktion att ni ska tro...

Jag recenserar och gillar Baumbachs nya Greenberg på Film.nu förresten.

dagens länk

2010-05-08T15:42:00.002+02:00

Dan Sallitt om Nortullsligan, som visades på Cinemateket för några veckor sedan, och som undertecknad gillade väldigt mycket.

William Lubtchansky, 1937-2010

2010-05-06T11:13:00.006+02:00

William Lubtchansky, utan tvekan en av de bästa filmfotograferna genom tiderna, avled igår. Lubtchansky började strax efter franska nya vågen slut och arbetade med bl.a. Varda, Godard, Truffaut och Straub/Huillet. Men i huvudsak blev han Jacques Rivettes husfotograf. Hans allra finaste arbete tycker jag dock finns i Philippe Garrels senare filmer. Nedan ser ni en stillbild från Rivettes Duelle (Une Quarantine), det var det enda jag hade på hårddisken för tillfället. Men jag lär nog återkomma med mer om Lubtchansky inom kort.

Fel man och en fantomdam

2010-05-02T20:29:00.004+02:00

The Wrong Man och Phantom Lady är två sidor av samma mynt. Hitchcocks sida är en kall och cynisk berättelse om en man som döms för ett brott han inte begått, och Siodmaks sida berättar samma historia, men är en typisk termitfilm. Rå, smutsig och svettig. Även musiken i filmerna speglar detta. I The Wrong Man spelar Henry Fonda en snygg och stilren jazz, i Phantom Lady spelas det rivig bebop.

Men den största skillnaden dessa filmer emellan är dess kvinnliga karaktärer. Hitchcock krossar stackars Vera Miles, medan Siodmak visar en oväntad feministisk sida när Ella Raines får axla ansvaret att rädda sin älskade från galgen. Och eftersom hon kallas Kansas så kan ni väl gissa er till hur historien slutar.

Costa: Preludium

2010-04-22T01:13:00.017+02:00

Jag har fått brev från Fontainhas. Men innan jag börjar utforska den lådan tänkte jag skriva lite om Pedro Costas O Sangue, som jag såg om för ~~tredje~~ andra gången häromdagen.

O Sangue är en debutfilm som till skillnad från de flesta andra är regisserad av en hand som inte skakar nervöst med kameran. Costas mise-en-scène är i O Sangue lika klar och precis som hos en senare Bresson. Istället kom Costas osäkerhet senare, under produktionen av Ossos, där hans estetik enligt eget utsago kändes "fake", och han var tvungen att söka nya sätt att filma på. Efter Ossos kom Costa att göra sig av med de fotografer han arbetat med, Martin Schäfer som arbetat med Wim Wenders, och Emmanuel Machuel som arbetat med både Maurice Pialat och Bresson, samt resten av sitt filmteam för att göra det mesta med egna nävar.

Under en föreläsning sade Pedro Costa en gång att en regissör måste vara både ung och gammal. Och detta är en utmärkt beskrivning på O Sangue, som sannerligen känns som att den regisserats av en både gammal och ung människa. Nicholas Ray var alltid en ung regissör, medan Robert Bresson alltid var en gammal regissör. Och dessa två är väldigt närvarande i Costas film. Men O Sangue är otroligt mycket mer än trion från Rebel without a Cause vilse i Bressonland.

Om vi tar en titt på tre stillbilder ur O Sangue så förstår vi snabbt att Costa inte är ute efter att berätta en historia med början, mitt och slut, oavsett ordning. Istället lägger Costa fokus på människan, men han gör det utan att dra in psykologi. Och det som finns kvar är människan som varelse, lite som hos Philippe Garrel (även fast Garrel säkerligen hade protesterat mot detta). Vi skulle kunna säga att Costa vill filma människan som Cézanne målade äpplen. Men O Sangue är inte enbart en abstrakt film, den innehåller också en historia som i korta drag handlar om två bröder som av mystiska anledningar lämnas ensamma av deras fader, och som tillsammans med en flicka försöker dölja faderns försvinnande för resten av byn, för att trion trivs bättre ensamma.

Trots att denna film känns lika asketisk som något Bresson skulle kunna signera, så innehåller O Sangue blinkningar till både skräckfilmen och gangsterfilmen, som man kan se i stillbilderna nedan.

Asketisk postmodernism eller inte? Det är hur som helst en otroligt rik och vacker film. Mer om Costa och hans Fontainhas-trilogi inom kort. Tills dess några kloka ord från Charles Burnett (via Andy Rector): "Well, I think it’s being aware of (children), and also respecting them. There was an incident I remember where I was trying to tell this little girl how to drink this water and come over to her father. So I’m telling her, I sort of bent down to her level, took the water, 'walk like this,' sort of crouching down at her level. Then when I said action she did exactly what I did, she crouched down and walked over to her father. I said 'no no no', and I get down on her level again, did the same thing, and she did the same thing. I didn’t realize she was imitating me crouching down. I was just trying to get down to her level. So I realized it was my mistake and I stood up and said 'this is what you do.' So from that moment on I learned you can talk to kids like they’re adults and they understand perfectly what you’re talking about."

Godard på jobbet

2010-04-13T00:51:00.007+02:00

Bildbevis på att Godard och Coutard faktiskt använde sig av en rullstol under inspelningen av À Bout de Souffle.

Godard regisserar Brigitte Bardot under inspelningen av Le Mépris.

Godard och Karina med (passande nog) en kamera mellan varandra.

Godard öser sand över Karina och Belmondo.

I väntan på Godards nya film

2010-03-19T01:03:00.005+01:00

På Godardfronten mycket nytt. Dels har det nyligen dykt upp två nya trailers till Godards nya Socialisme. Båda ser ut att vara snabbspolade versioner av hela filmen (den ena dryga 4 minuter och den andra runt 1 minut), med några texter pålagda. Utöver dessa finns det ännu en trailer som är något mer konventionell, om man nu ska använda det ordet i samband med Monsieur Godard. Det verkar som att Socialisme kommer att beröra ämnen som Godard tacklat förr. Vi har Palestina, från Ici et Ailleurs, barndomen från France/tour/detour/deux/enfants, och vi har rockstjärnan från One plus One. Denna gång Patti Smith, som Godard för övrigt länge har beundrat.

Men vi har dessutom ett nytt litet videostycke som Godard komponerade (musiktermer är något som Godard själv gärna använder när han talar om sitt filmskapande) tillägnat Eric Rohmer. Denna videohomage hittar ni på TheAuteurs, där några vänliga själar dessutom gjort sig besväret att översätta både tal och text.

satans temporalitet

2010-03-09T19:41:00.004+01:00

För tillfället är jag mer eller mindre datorlös, vilket är anledningen till varför jag inte skrivit något här (eller på någon annan sida) på ett tag. Men imorgon börjar Tempo-festivalen som jag ska skriva om för Film.nu. Om jag nu inte är lika förkyld som jag är just nu.

Las Vegas, Sverige

2010-02-19T00:10:00.003+01:00

Finns det någon film som passar för en omtitt nu när en debatt om män som utnyttjar sin maktposition för att få sig ett ligg blåst upp, så är det Paul Verhoevens Showgirls. En utskrattad film, som Studio S gav ut på DVD här i Sverige för ett tag sedan.

Jag har inte sett någon annan film av Verhoeven förutom Robocop och Starship Troopers som jag såg som liten grabb. Men efter att ha sett Showgirls börjar jag misstänka att han inte är den dåliga B-filmsregissör som han ofta anklagas för att vara. Visserligen är det inte helt svårt att förstå varför han inte tas på allvar, och han är dessutom inte den enda genrefilmskaparen som blivit missförstådd. Frank Tashlin är den första att poppa upp i min skalle, vilket inte är helt opassande eftersom de är ganska lika.

Det som utmärker både Tashlin och Verhoeven är att deras karaktärer är väldigt orealistiska. De verkar inte vara drivna av psykologi, de får istället agera som brickor i deras regissörers och plotens händer. Och man bör kanske inte vänta sig karaktärer med Bergmanpsykologi av en ex "cartoonist" som Frank Tashlin. Men nog om honom, låt oss gå tillbaka till Showgirls.

Alltså, när karaktärspsykologin har reducerats till en enda vilja (ex. "jag ska flytta till Las Vegas för att bli strippa", eller ännu simplare, "jag vill ha sex") finns det inte mycket att hämta för finsmakare som vanligtvis brukar se självupptagna och narcissistiska karaktärer som grubblar över vad deras psykologer just sagt till dem. Kom ihåg vad Rohmer sade om hur irrelevant hans dialog var, för att dra in en annan, bevisligen, lite missförstådd regissör.

Det som jag tyckte var kanske mest intressant med Showgirls var hur Verhoeven använt sig av dans för att göra maktspelet mellan karaktärerna (som faktiskt påminner lite om Harold Pinters) otroligt synligt och klart. Och trots att filmen kanske inte är helt perfekt ur ett könsperspektiv, kameran fastnar lite väl ofta på nakna kvinnokroppar, så skildrar den det som döljer sig på Sveriges alla teatrar och filmstudios (och alla andra arbetsplatser för den delen) med en otrolig pricksäkerhet. Så om ni inte har tid till att läsa böcker om alfahanar kan ni kolla in denna rulle istället.

MF

2010-02-03T21:51:00.003+01:00

För några månader sedan släpptes boken Farber on Film. En komplett samling av Manny Farbers filmkritik. Det intressanta med Farber var att han började skriva filmkritik i början av 40-talet och fortsatte sedan till slutet på 70-talet. Visserligen finns det säkerligen kritiker som arbetat lika länge och under samma period som Farber, men dessa har inte kallats amerikas bästa filmkritiker av både Susan Sontag och Jonathan Rosenbaum, samtidigt som de hyllats av folk som Martin Scorsese, Glenn Kenny och James Wolcott. Farber var alltså aktiv från det att filmen kämpade för att få kallas konstart till Godard/Mieville hade börjat arbeta med video.

Jag har ännu inte hunnit läst hela boken (den är över 800 sidor), men det som slår mig när jag bläddrar i exet jag lånat på Filmhusets bibliotek är hur Farbers prosa inte förändras nämnvärt under hela denna period, trots att filmkritiken genomgick stora förändringar (Bazin, Les Cahiers du Cinéma, Sarris). Man märker dock att Farber hela tiden strävar efter en mer deskriptiv kritik, speciellt efter att han börjat samarbeta med Patricia Patterson. Men detta innebär inte att hans/deras filmkritik inte var kritisk. En av mina gamla favoriter bland diskussionsdödare, yta är innehåll, har sällan passat bättre än hos Farbers och Pattersons filmkritik.

När man läser denna tegelsten händer det ibland att man måste lägga den ifrån sig. Detta beror inte på dess tyngd, utan för att Farber ofta är otroligt precis i sin kritik och nästintill alltid väldigt rolig. I en artikel där han försvarar B-filmen skriver han som följer: "The B's have generally a more convincing actuality than the expensive films, probably for the fact that they have less money to spend building sets and lighting them so they shine and sparkle, and designing costumes that almost walk by themselves". Och i en ytterst rolig attack mot Michelangelo Antonioni skriver han: "Antonioni’s aspiration is to pin the viewer to the wall and slug him with wet towels of artiness and significance". Jag håller inte med om denna kritik, men det är självfallet inte det särskilt viktigt när man läser filmkritik.

Farber började egentligen som konstkritiker, vilket märks i denna nästintill överbelastade mening angående Ozus filmer: "Ozus rigidly formalized, quaint hominess, a blend of Calvin Coolidge, Blondie and Mies neo-plastic esthetic". Men han kunde också machetehacka sig fram mot nya vägar som när han skriver ingående om Cary Grants och Rosalind Russels hållning i His Girl Friday. Något du sällan lär läsa i DN.

I en intervju i slutet av deras karriärer berättar också Farber och Patterson att själva prosan, med tidens gång, blev alltmer viktig. Patterson vågar till och med öppet uttala att hon föraktar tyckande filmkritik. Ett litet exempel på detta kan man hitta i en artikel vid namn "Hard-Sell Cinema" där Farber kritiserar regissörer som Elia Kazan och Sidney Lumet, som han här kallar "business-artists". I denna artikel finns det inte mindre än fyra olika benämningar för den typ av film som Lumet och Kazan gjorde i slutet på 50-talet, Hard-Sell Cinema, New York-films, "ancient" modern art och "New Talent" films.

Det Farber kanske är mest känd för härstammar från en artikel kallad "White Elephant Art vs. Termite Art". I denna artikel, om den high-brow-artsy-fartsy-film han tyckte Antonioni representerade och den film som utan att försöka, var riktig konst (Howard Hawks, Samuel Fuller eller Preston Sturges till exempel), försvarar han de sistnämnda. Vilket dock inte betyder att han ogillar en konstnär som Andy Warhol.

Att läsa Manny Farber är inte samma sak som att läsa filmkritik från någon svensk dags -eller kvällstidning. Ha det i åtanke innan ni läser honom, vilket ni bör göra.

Blah blah blah

2010-01-25T03:09:00.005+01:00

Var det en månad sedan jag senast uppdaterade denna blogg? Konstigt? Nej, såklart inte. Förhoppningsvis har ni sett att jag håller till här nuförtiden, men för att inte alla wiseguys som säger att en blogg i regel självdör efter 6 månader så kommer jag att fortsätta att skriva här. Denna gång kardar jag fritt kring ämnet kommentatorspår.

Kommentatorspår på film är ett märkligt extramaterial. Och när man tänker efter är kommentatorer till sportevangemang på tv också lite konstigt. Vi ser trots allt vad som händer. Behöver vi någon som berättar det för oss också?

Vissa regissörer (som Woody Allen) vill inte göra kommentatorspår till sina filmer. Andra vill det, och så finns det Jean-Luc Godard som i vissa fall har det utan att det är extramaterial, det finns redan i själva filmen. Anledningen till varför en Woody Allen väljer att inte kommentera sina filmer är för att han anser att filmen ska tala för sig själv. Men anledningen till varför man vill ha kommentatorspår är förmodligen inte för att man vill förklara vad man menar med filmen. Istället är de till för att prata om roliga anekdoter och andra trivialiteter.

Visst finns det filmer som passar med eller mindre för att kommenteras. Och visst finns det regissörer som inte riktigt hanterar kommentatorspår. Att veta att Paul Thomas Anderson inte visste att grodregn har en religiös innebörd är inget jag vill veta. Däremot kan det vara roligt att veta att Whit Stillman slängde in karaktärer från Metropolitan och Barcelona i The Last Days of Disco för att Balzac gjorde likadant i Den Mänskliga Komedin.

En film är mer än en film, på fler plan än ett. Om man bortser från att filmen speglar sin tid, dess konventioner, tankar och idéer, så kan en enstaka film betyda otroligt mycket för en person. En Owen Wilson kan behöva sitt fix av Audrey Hepburn-filmer, och en Woody Allen kan vara besatt av Bogart-filmer, som han är i Play it again, Sam. Och du, liksom jag själv, har säkert en film du pressar in i DVD-spelaren när himlen är grå.

Vi ska heller inte bortse från faktumet att många roliga samtal till stor del kan bestå av trivia om film eller musik. Detta kan vi se i Kicking and Screaming där det dingas hej vilt om filmer med ordet apa i titeln. Därför kan det vara viktigt att veta varför Wes Anderson datoranimerade fisken i påsen i Life Aquatic. Och eftersom människans koncentrationsförmåga är på ständig nedgång är det kanske lika bra att fånga sådan kunskap medan man sitter i tv-soffan och tittar på (förhoppningsvis) vackra bilder. Dessutom kommer man något närmare själva källan till trivian om det är regissören själv, en skådespelare eller någon beläst kunnare som man tar den ifrån, till skillnad från triviasidorna på imdb. Och visst kan det bli lite tråkigt att se någon försöka trycka in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt medan han/hon kämpar för att se någorlunda seriös ut, som Jonathan Romney gör i introduktionerna till de Jacques Rivette-filmer som BFI gett ut.

The Box(es)

2009-12-08T01:37:00.005+01:00

Okey, för er som fortfarande firar jul och har överdrivet många slantar på banken följer här två julklappstips.

Den första är Criterions mastodontbox med 25 av Akira Kurosawas filmer. Jag har aldrig varit en sucker för Kurosawa. Av någon anledning etsar sig hans filmer inte fast i mitt minne, trots att jag oftast finner dem både underhållande, bra och viktiga. Samma sak kan jag säga om Werner Herzog eller bröderna Coen, vars filmer jag inte riktigt orkar lägga så mycket energi på, delvis för att många andra gör det men även för att det inte riktigt klickar där jag vill att det ska klicka. Det finns dock undantag, både Kurosawa, Herzog och br. Coen har gjort filmer jag håller nära mitt hjärta.

Detsamma gäller dock inte Ingmar Bergman, vars filmer talar till mig med en obehaglig precision, och som ofta lingrar sig kvar i mitt minne långt efter visning. Jag kollade nyligen på Skammen som berörde mig mycket, trots att jag tyckte att själva kriget var onödigt. Bergman behöver egentligen inte mycket mer än Liv Ullmans ansikte och en kamera för att beskriva hur uppfuckad vår lilla värld är. Hur som helst, Skammen som inte har varit tillgänglig på svensk DVD tidigare, finns nu utgiven i SF's påkostade box med 20 av Bergmans filmer. Det är lite synd att man plockat bort filmer som Beröringen och speciellt Riten (en film lika bra som den är försummad), för att lämna plats till redan tillgängliga och överskattade filmer som Fanny och Alexander och Smultronstället.

Så, om ni känner er rika och vill glädja er själva eller någon annan kan ni införskaffa någon eller båda av dessa lådor. Kurosawa-boxen kostar runt 2000 kr på Amazon.com och Bergman-boxen går på runt 2700 kr om ni köper den från discshop.se (som förresten fått för sig att Jungfrukällan heter "Jungfrukällaren").

There's a War

2009-11-23T18:31:00.003+01:00

Biografägarförbundets uttalande om Filmfestivalens on demand-tjänst är såklart helt sanslös. Man kan visserligen ifrågasätta varför man måste vara kund hos Telia för att få tillgång till de 10 filmerna som distribueras vi tv:n, men något som besvärar mig ännu mer är hur förlegade termer som "kvalitetsfilm" fortfarande används (av SFI och en del kritiker/journalister) för att beskriva en viss typ av film.

Det har gått sextio år sedan Cahiers du Cinéma-gänget ifrågasatte paraplytermen "kvalitetsfilm" och filmerna som samlades under den. Vi borde ha kommit längre än vi har när det kommer till att bedöma kvalitet i film. Filmen som den aktuella diskussionen utgått från är Miss Kicki, en film som i mina ögon har få kvaliteter i jämförelse med en "skräpfilm" som Drag Me to Hell.

Ni kan läsa min recension av Miss Kicki på film.nu, där ni även hittar andra recensioner och blogginlägg om Festivalens filmer.

Keaton går på bio: Funny People

2009-11-13T01:41:00.003+01:00

Judd Apatows senaste skapelse. En episk film där Adam Sandler får cancer i blodet, blir vän med Seth Rogen samt försöker splittra hans förra flickväns familj. Funny People är, trots att den inte marknadsförs som det, egentligen två filmer. Den första delen, där Sandler får cancer går inte att ta på allvar just för att Adam Sandler inte kan få cancer i en film. Denna del är trots dess handling den bättre av de två. Fokus riktas här på relationerna mellan Sandler, Rogen, Jonah Hill och Jason Schwartzman, som all fyra bemästrar Apatows lustiga och rappa dialog till fullo.

När hälften av filmens oändliga speltid är över, förvandlas handligen till en om Sandler och hans enda riktiga kärlek, Leslie Mann, som han dejtade för femton år sedan och som nu redan hunnit skaffa man och två barn. Här försöker filmen plötsligt bli seriösare och Apatow var förmodligen helt övertygad om att han faktiskt hade något vettigt att säga med denna del. Ett misstag i klass med när Bresson inte anställde Jean-Pierre Léaud till att spela huvudrollen i Fyra Nätter i Paris.

Som många andra nutida filmer är Funny People proppfull med referenser till så väl bra som dålig popkultur. Det finns såklart anledningar till att fylla en dialog till hälften med titlar på låtar, filmer och tv-serier, vi lever trots allt i en postmodern, hypermedierad värld. Det är resterande hälft av dialogen jag har problem med. Denna består enbart av orden: motherfucker, cock, fuck, cunt, fuck, lick, suck, bitch, gay, fuck och många andra liknande ord samt finurliga sammansättningar av de redan nämnda. Det blir efter ett tag oerhört frustrerande att höra dessa grova ord och till slut känner man sig lika konservativ som en Woody Allen, som aldrig skulle komma på tanken att skriva en dialog som innehöll en svordom grövre än ett som skulle översättas till ”fanken” på svenska.

Det finns dessutom vissa grabbiga och sexistiska tendenser i Funny People, speciellt i dialogen. Visserligen finns en kvinnlig karaktär som tillåts vara lika rappkäftad som killarna, men det är absolut inte femtio femtio. Dessutom har jag svårt att förstå varför Apatow skriver så grabbsnuskigt, och dessutom vill att publiken ska skratta åt det. Mot slutet får vi se Seth Rogen göra ett ståuppnummer där det tydligt framgår att Apatow förstått att man kan samtala om kvinnan utan att reducera henne till något man sticker kuken i.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Funny People. Vissa delar av dialogen är riktigt rolig medan andra delar av den är helt vedervärdig. Det kanske mest intressanta med Funny People är hur de skildrar Hollywoods underhundar som försöker lyckas i denna enorma nöjesfabrik, och att den gör det i kontrast till den redan lyckade Adam Sandlers patetiska liv. Jag tror inte att Funny People säger särskilt mycket om någonting alls, men ibland kanske det räcker med att få publiken att skratta lite. Men om Apatow fortsätter på samma spår han är på nu förutsätter jag att kritiker och publik kommer att reagera och därmed börja såga och skippa, trots att han kanske får oss att fnissa lite.

Gaze, Gaze, Gaze (Girls, Girls, Girls)

2009-10-31T01:27:00.012+01:00

Une Femme Mariée (Jean-Luc Godard, 1964)

Waitress (Adrienne Shelly, 2007)

Share a smoke, make a joke

2009-10-29T02:02:00.007+01:00

Skulle Jim Jarmuschs Bill Murray kunna gästspela i en film av Wes Anderson? Jarmuschs kamera rör sig ofta i sidled, eller är helt statisk. Andersons kamera åker visserligen ibland åker i sidled, men sitter oftast på en steadicam. Och ibland filmar den fler än 24 bilder per sekund. Trots att dessa två regissörer ligger rätt långt ifrån varandra på ett estetiskt plan, tror jag mig se samma varma porträtt av vackra förlorare som råkat vilse i sin egen vardag.

Jarmuschs The Limits of Control och Andersons The Fantastic Mr. Fox kommer att visas på Stockholm Filmfestival. Dessutom visas Jarmuschs alla långfilmer på Cinemateket under November och December. Tills dess får ni nöja er med två helt underbara bilder ur The Royal Tenenbaums samt Mystery Train.

Strangers. On the road.

2009-10-14T00:18:00.007+02:00

Monte Hellmans Two-Lane Blacktop är ett litet mästerverk. En ytterst intressant film som jag redan efter att ha sett en gång längtar till att få uppleva återigen. Detta tror jag tills stor del beror på filmens karaktärer som både är realistiska och härligt mystiska, lite som Robert Bressons karaktärer. Nedan följer någon slags analys av dessa karaktärer, dock utan någon vettig slutsats.

Two-Lane Blacktop, en film om två unga män som är oerhört svåra att greppa. Deras förkärlek till bilen leder till att de spenderar mycket tid på vägen, men till skillnad från Jack Kerouacs driftare vet vi inte riktigt om de kör bil för att vara på väg eller om de är på en väg för att köra en bil.

Till skillnad från alla andra motormän i Two-Lane Blacktop är dessa två huvudkaraktärer långhåriga, vilket vi kopplar ihop med hippies. En koppling som stärks av att det är Dennis Wilson och James Taylor som gestaltar dessa två figurer. Att de sedan rör sig, talar som och på många andra sätt liknar karaktärerna i Michelangelo Antonionis Zabriskie Point får oss också att tänka på hippiekultur. Men precis som hos Zabriskie Points Mark och Daria känns en viss distans till denna (kanske) överoptimistiska folkrörelse hos karaktärerna i Hellmans film.

Zabriskie Point kom 1970 och Two-Lane Blacktop kom året efter. En något senare film i samma anda är Jim Jarmuschs Stranger than Paradise från 1984. Vi känner igen "triangeldramat" (pojke-pojke-flicka) från Two-Lane Blacktop. En annan likhet mellan Jarmuschs och Hellmans filmer är den att de inte känns lika bundna till en viss tidsperiod, som man kan säga om Antonionis film. Men trots det har Zabriskie Point (och såklart även Two-Lane Blacktop och Stranger than Paradise) många kloka saker att säga om dagens samhälle. Själva vägmetaforen kanske är ännu intressantare om man ser till vår nutid, där man kan spendera ett dygn i Berlin utan att ta ögonen från datorskärmen.

Two-Lane Blacktop visas på Cinemateket i Stockholm den 19 okt. Om ni inte har möjlighet att närvara då har Criterion gett ut en finfin utgåva av filmen. Samma bolag har också gett ut Stranger than Paradise, och Zabriskie Point släpptes nyligen av Warner.

Kerstins titlar

2009-10-09T13:13:00.005+02:00

I dagens DN recenserar Kerstin Gezelius Agnès Vardas Agnes Ständer och skriver som följer: "Det är svårt att tänka sig att denna sjujäklars tant har gjort "Vagabond", "Efterbörd", "Chloé mellan 3 och 7" eller just "La Pointe courte"; vassheten, bildmagin, det finkänsliga och originella användandet av ljud, den skoningslösa skildringen av kärlek känner man inte av i "Agnes stränder". Den lugna, svala och grymma Varda får man söka i hennes andra filmer."

Detta är riktigt dålig filmkritik av två anledningar.

1.
Det är så fruktansvärt enkelt att säga att Vardas tidiga filmer är mycket intressantare och bättre än hennes sena. Samma sak gäller filmskapare som Jean-Luc Godard, Alain Resnais, Alfred Hitchcock och en mängd andra. Man får visserligen tycka att en Godard eller en Varda var roligare i yngre dagar, men att skriva det i en recension säger nästintill ingenting. Det är helt enkelt för simpelt.

2.
"Efterbörd"? "Chloé mellan 3 och 7"?
Jag vet inte riktigt om Gezelius sett en sällsynt 4-timmarsversion av Chloé från 5 till 7, men jag har svårt att tro det, och jag vill inte ens börja fundera på vad "Efterbörd" handlar om, eller vad titeln ska betyda.

I övrigt är dock recensionen intressant läsning. Gezelius är som vanligt bra på att beskriva recensionsobjektet. Men trots det hade jag aldrig betalat Gezelius någon lön för detta hafsverk.

En karabinjär är en karabinjär

2009-09-24T00:00:00.010+02:00

Jean-Luc Godards Les carabiniers kom 1963. Samma år som Le Mépris och episoden Il nouovo mondo från Ro.Go.Pa.G. Estetiskt skiljer sig dessa filmer oerhört. Le Mépris är filmad i gloriös Technicolor och Franscope, medan Il nuovo mondo har en aspect ratio på 1:85.1, och är svartvit med skarpa kontraster och åkningar som minner om Godards senare filmer. Men den film som skiljer sig mest av dessa är ändå Les carabiniers. Roberto Rosselini ska tydligen ha haft ett finger med i manuset, vilket är uppenbart när man ser filmens opolerade bilder som påminner mycket om krigsbilderna från Roma, città aperta eller från Rosselinis bidrag till episodfilmen Paisà.

Godard gjorde med Les carabininers sin andra krigsfilm (den första var Le petit soldat, som dock inte släpptes före 1963 på grund av situationen i Algeriet). Men istället för att göra ännu en film om krig, gjorde Godard en film om krigsfilmer. Godard protesterar mot att krigsskildringar ska vara njutbara eller spännande (som i Pearl Harbour), men de ska heller inte vara realistiska och brutala (såsom våldet i Eden lake är skildrat). Istället ska kriget skildras på ett Brechtianskt vis, vi ska inte tro på att det verkligen är krig vi ser, eftersom det inte är krig vi ser. Vi ser istället en skildring av en påhittad situation, som i detta fall är ett krig.

Våldsskildringarna i Les carabiniers (och resten av filmen) övergränsar nästan till det absurda. I scenen där karabinjärerna avrättar en kommunist, ställer sig en av våra huvudkaraktärer, Michelangelo över offret som redan blivit skjuten men än inte dött. Inte på grund av medlidande (för vi kan se ett litet leende i hans mungipa) säger han till sina kamrater att de ska skjuta igen. Och igen. Och igen. Och igen. Samma karaktär frågar, i filmens början) om det, i krig, är tillåtet att bryta armen på ett barn. Militären svarar ja, och Michelangelo ställer då följdfrågan ”Båda armarna?”.

Några av Godards tidiga filmer är mer aktuella än andra. Masculin féminin (en av mina absoluta favoritfilmer) är en av de som aldrig kommer att åldras och Les carabiniers är en annan. Faktum är att den är kanske mer aktuell nu än den var på sextiotalet. När videobandspelaren slog igenom på 80-talet följde en hetsk debatt om videovåld. Det som lever kvar av den debatten idag (Studio S) visar på att debatten kanske inte var så seriös som den borde. Michael Haneke har med de två versionerna av Funny Games försökt starta debatten igen, vilket är ett hedersvärt åtagande.

Det som skiljer Haneke från Godard är att han är otroligt naiv. Han gjorde den första Funny Games och trodde att han skulle kunna läxa upp dagens idiotiska och blodtörstande publik, men misslyckades eftersom publiken filmen var riktad till inte visade något intresse. Därför gjordes en ”amerikansk” version, som dock fick ett liknande mottagande. Godard däremot, visar en större förståelse för hur en publik uppför sig, och spelar inte in en engelskspråkig version av Les carabiniers. Vilket han förmodligen inte skulle gjort även om en Hollywoodproducent erbjöd honom, som var fallet hos Haneke.

Men nog om film/videovåld och tillbaka till huvudämnet.
Les carabiniers handlar inte bara om krigsfilm. Som de flesta andra Godardfilmer handlar även denna om bildens (filmens/stillbildens) roll i/påverkan på samhället, samt kvinnan som offer av en kombination av sexualisering och kunsumtion. Detta är ämnen som Godard skulle återkomma till flertalet gånger. Jag har tagit två bildexempel, från Une femme mariée och Sauve qui peut (la vie), för att illustrera detta sammanhang istället för att skriva om det. Dels för att en bild säger mer än tusen ord, och för att det börjar bli sent.

I think this is the beginning of a b......

2009-09-18T00:37:00.006+02:00

Mina ovärderliga åsikter har hamnat på villospår och hittas idag, av någon kuriös anledning, på tellusfilm.com

Berlusconis Venedig

2009-09-03T01:59:00.005+02:00

Om en film som visas på Venedig sade Silvio Berlusconi följande: "Ingen riktig Italienare bör välja att inte se denna film". Filmen i fråga är Giuseppe Tornatores Baaría och inte Erik Gandinis Videocrazy, om ni nu trodde det. Vilket ni förhoppningsvis inte gjorde.

Jean Seberg (1938-1979)

2009-08-30T21:27:00.006+02:00

Idag är det precis 30 år sedan Jean Seberg dog. Efter att hon blivit jagad av galna äkta män, J. Edgar Hoover och diverse missbruk hittades hon död i en bil parkerad strax utanför hennes lägenhet i Paris den 30 augusti 1979. Seberg gjorde två filmer med den magnifika regissören Otto Preminger innan hon spelade Patricia i Jean-Luc Godards klassiska Á Bout de Souffle, den roll hon blev mest känd för. Jag föreslår att vi denna kväll hedrar Sebergs minne genom att se Philippe Garrels fina porträtt av henne. Les Hautes Solitudes är en lika lågmäld som vacker film och man kan se den gratis på ubu. Tyvärr är bildkvaliteten under all kritik.

Roy Andersson arbetar

2009-08-10T01:06:00.001+02:00

Ignatiy Vishnevetsky har intervjuat Roy Andersson på auteurerna.com. Det är en väldigt intressant intervju där Andersson talar om allt från att han såg Amarcord på tv till Red-kamerans oändliga möjligheter. Han hintar även om att han ska spela in sin nya film digitalt.

Cigaretter och celluloid

2009-08-04T01:13:00.011+02:00

Inte för att jag vill titta på en Jacques Tati utan pipa. Men om man har dessa bilder i åtanke kanske hårdare restriktioner mot tobaksrök på film inte låter så dumt, trots allt.

Premiärinlägg

2009-07-27T14:26:00.000+02:00

Varmt välkomna till denna nystartade filmblogg. Här har jag tänkt publicera saker som antingen är för långa, för korta, för djupgående eller för banala för film.nu. Jag hoppas ni kommer finna sidan intressant.

På onsdag har Harold Ramis nya film "Year one" svergiepremiär. Ni kan läsa min recension av den på film.nu inom kort. Men tills dess kan ni fundera lite över denna bild och vad den kan tänkas vilja mänskligheten.