söndag 8 april 2012

Magasinet Walden

För er som av någon anledning missat det så är Magasinet Walden online nu. Walden är ett digitalt magasin där jag kommer att publicera mina framtida texter framöver. Vad som kommer att hända med denna blogg är oklart. Kanske kommer den att användas till något, eller så kommer den inte det. Hur som helst så kommer den att finns kvar inom den närmaste framtiden.

/S

söndag 26 februari 2012

lördag 4 februari 2012

Ben Gazzara, 1930-2012

Ben Gazzara i The Killing of a Chinese Bookie (John Cassavetes, 1976).
Utan tvekan en av filmhistoriens största rollgestaltningar.

lördag 14 januari 2012

Top 25 2011

25. The Girl with the Dragon Tattoo av David Fincher
Fincher har i sina senaste filmer visat vad han egentligen är. En manglare till regissör, som likt en W.S. Van Dyke spottar ur sig allt från högt till lågt, även fast Fincher inte håller lika högt tempo som hans föregångare. The Girl with the Dragon Tattoo är allt som den svenska versionen vill vara, men på grund av filmkultur inte kan vara. Och förtexterna är roliga. (Bio)

24. A Dangerous Method av David Cronenberg
Lustigt kan det tyckas vara att Cronenberg väljer att vinkla kameran mot personer som likt honom själv är intresserad av människans galna psyke. Ett av filmhistoriens galnaste självporträtt. (SFF)

23. Restless av Gus Van Sant
Gus Van Sant vill ibland också vara som en gammal studioregissör. I Restless mjölkar han ut den gnutta poesi som man inte ens trodde genren hade inom sig. Och så finns här arkivbilden från atombombssprängingarna, som om cancern inte var nog. (SFF)

22. Transformers: Dark of the Moon av Michael Bay
Krom som nitar krom. Gott så. (Bio)

21. The 3 Rs av David Lynch
Lynchs trailer för Viennalen markerar en återgång till den typ av film han gjorde innan Eraserhead. Korta explosiva filmer, med ett ljudspår som ofta överträffar det alltid fascinerande bildspråket. (WEB)

20. Holy Land av Kentucker Audley
Kentucker Audleys tredje film skiljer sig (kanske?) från hans tidigare filmer. Dess självreflexivitet är i alla fall mer explicit. Scenen där protagonistens prosa analyseras, och filmens andra del öppnar upp nya dörrar för att tolka Audleys verk. (WEB)

19. A Useful Life av Federico Veiroj
Melankoliskt och vackert om två åldrande cinefiler som driver ett cinematek ingen går på och ett radioprogram som förmodligen ingen lyssnar på. Filmad i formatet 1.37:1 och i färgerna svart och vitt. (Cinemateket)

18. Overnight av Chris Marker
Denna film med foton från de brittiska upproren markerar något som man inte direkt länkar till Marker, nämligen ett före och ett efter. Markers filmer handlar i vanliga fall om momentet, men i Overnight utforskar han allt förutom det som hände, d.v.s det som var och det som blev. (WEB)

17. Death of a Samurai av Takashi Miike
En 3D-film av Miike borde innehålla svärd och trasiga kroppsdelar som slungas mot publiken. Men Miikes remake av Kobayashis film är okaraktäristiskt återhållsam, där 3D-teknologin istället skapar djup. Och Miikes högst personliga motskrivning av den japanska historien fortsätter att fascinera. (SFF)

16. Damsels in Distress av Whit Stillman
Stillman gör med Damsels sin mest excentriska film någonsin. (SFF)

15. Upp med Händerna av Romain Goupil
Barn har alltid utsatts för den i särklass snuskigaste representationen på film genom tiderna. Men Goupils barn inte är några äckliga små spydiga valpar modellerade efter Shirley Temple, vilket också är filmens starka sida. Förutom att den, likt Godards Film Socialisme, argumenterar för att barn också kan vara politiskt medvetna om sina egna handlingar och sin omvärld. Min recension. (Bio)

14. Umshini Wam av Harmony Korine
I denna kortfilm skildrar Korine en helt annan miljö än den han brukar. Sydafrikas vita underklass "representeras" här i formen av hiphop-duon Die Antwoord sittandes i rullstolar, medan de "acts da fool", för att använda Korines egna terminologi. (WEB)

13. Farbror Boonmee som Minns sina Tidigare Liv av Apichatpong Weerasethakul
"Lika skickligt som Weerasethakul hanterar den gnutta komik som finns i filmer (till stor del centrerad vid vårdaren), hanterar regissören något som liknar ett motsatspar: realism och mystik. Weerasethakuls statiska kamera och sparsmakade ljudsättning är kanske inte den mest självklara estetiken för filmer där reinkarnation står som, om inte det huvudsakliga temat, så i alla fall för filmens struktur." Så skrev jag om filmen när den kom. Texten finns att läsa här. (Bio)

12. Möte i Toscana av Abbas Kiarostami
Kiarostami flyttar till Italien och gör sin minst realistiska film någonsin. Vilken logik det följer vet jag inte, men Toscanas landskap ger honom utrymme att utforska andra frågor än de han kan göra i Iran. Min recension. (Bio)

11. The End of a Love Affair av Pedro Costa
Costas enkla och mycket vackra film överträffar den andra kortfilmen av Costa som släppts i år (O Nosso Homem). Här är texten helt borta, vi vet inte med mannen som står och svajar till musik vid ett fönster är, var han befinner sig eller något annat. Det enda vi vet är att han förmodligen nått slutet av en kärlekshistoria. (DVD)

10. Hunky Blues: The American Dream av Péter Forgács
Genom massvis av arkivmaterial undersöker Forgács historien om de ungrare som emigrerade till Amerika runt det förra sekelskiftet. Forgács använder olika typer av material för att väva ihop en del av historien som, om det inte filtrerats vid ett klippbord, förmodligen inte hade kunnat bli berättad. (Cinemateket)

9. Essential Killing av Jerzy Skolimowski
Vincent Gallo löper amok som "terrorist" på flykt i norra Europa. Jag kan inte säga alltför mycket om denna film eftersom jag inte sett Skolimowskis andra verk och därmed saknar ingångspunkt. Men denna film är utan tvekan det mest brutala på denna lista, och då tävlar den ändå med både Miike och Bay. (DVD)

8. Ne Change Rien av Pedro Costa
Costa återvänder till den renodlade dokumentären och porträtterar Jeanne Balibar med band under inspelningen av den vackra Paramour. Här återfinns Rancières kära stilleben, hang-outs modellerade efter Warhol och allt annat som man önskar av Costa. Om Rosenbaum hade rätt när han sade att Costas film om Straub/Huillet var den bästa film om film som någonsin gjorts, så är det mycket möjligt att Ne Change Rien är den bästa film om musik som någonsin gjorts. (DVD)

7. My Winnipeg av Guy Maddin
Slussen ska våldtas. Winnipeg håller också på att rivas. Maddin bevarar i och med denna film en högst personlig syn på sin hemstad. Denna akt är viktig, för just nu verkar bilden (trots dess skörhet) hålla längre än både trä, sten och cement. (Cinemateket)

6. The Day He Arrives av Hong Sang-Soo
Sang-Soo arbetar med material som skulle få vilken regissör som helst att gå under av klaustrofobi. Men Sang-Soo kan skildra samma promenad, på samma gata, gång på gång och ändå få det att kännas som att han aldrig varit där tidigare. (SFF)

5. This is not a Film av Jafar Panahi
Panahis politiskt viktiga självporträtt kan lätt få en att tro att det vidrigaste man kan göra mot Panahi är att ta ifrån honom kameran och inte fängsla honom. Det är förmodligen inte sant, men vad det säger om Panahi som person är något jag skulle kunna skriva om ytterst få regissörer. Min recension. (Bio)

4. Time Squared av Ken Jacobs
Epstein tänkte att maskinen (filmkameran) var intelligent. Jacobs verkar tro att den har ett nervsystem. Med sin "nervösa laterna magica" framkallar Jacobs en pulserande rörlig bild i 3D. (Moderna Museet)

3. Around a Small Mountain av Jacques Rivette
Rivettes förmodade sista verk är en film som skiljer sig markant från regissörens tidigare verk. I filmens universum existerar inte Balzacs tretton, och om de nu skulle det så opererar de fortfarande från Paris, och filmen utspelar sig långt borta från huvudstaden. Rivettes film är ett perfekt sista kapitel. Lika lätt, och lika luftigt som de miljöskildringar Manet målade i slutet av sitt liv. (DVD)

2. Mannen från Le Havre av Aki Kaurismäki
"Genom sin poetiska realism visar Kaurismäki att en annan värld är möjlig. Han förfinskar Frankrike och förverkligar drömmar. Och dessutom skapar han en ny genre: den utopiska realismen." Så skrev jag i min recension som finns att läsa här. (Bio)

1. The Tree of Life av Terrence Malick
Begränsning är ett ord som Malick inte verkar ha i sitt vokabulär. Och att The Tree of Life inte brister trots det är ett bevis på att Malick är en sann mästare. Om han någon gång överträffar sig själv efter denna film, så överträffar han förmodligen det mesta som åstadkommits med hjälp av en filmkamera och ett klippbord. Min recension (vänligen observera att filmen växt mycket i mina ögon sedan jag skrev den texten). (Bio)

tisdag 27 december 2011

lördag 24 december 2011

Likart #1

Ventriloquist Cat (Tex Avery, 1950)


Masculin Féminin: 15 Faits Précis (Jean-Luc Godard, 1966)

tisdag 29 november 2011